Tusen ord om Arne Hegerfors.

Jag minns det från foton. Jag hade två minigolfklubbor som stavar och hade lyckats få tag i ett par skidglasögon.  Jag lättade på skidglasögonen för att ta bort imaginär imma, minigolfklubborna hackade jag lite i marken för att få fäste. I gräset. Och sen sprang jag barfota backen ner. Och kommenterade. Det var Marc Girardelli, det var Stenmark, Bojan Krizaj och Zurbriggen.

Vi bilade ner till Spanien under somrarna när jag var yngre. I bilen ner fördrev jag tiden med att lotta en tennisturnering som jag skulle spela när jag väl kom fram. Väl framme spelade jag mot en vägg. Och kommenterade. Sanchez, Lendl, Sanchez, Lendl, SANCHEZ, LEEENDL, SAANCHEEEZ….15—0.
Samma sak under fem somrar på varsin sida av 90-talstrecket.

På mellanstadiet snodde jag hem en grön pärm i papp från skolan. Den använde till att förvara min alldeles egna Champions League-turnering i. Jag lottade grupper och sen gav jag mig ut och spelade matcherna själv i 7-mannamålet utanför vårt hus. Jag spelade själv, iscensatte spännande situationer. Och kommenterade.
Jag vet inte vad grannarna trodde om mig. Jag brydde mig inte.
Ingen Champions League spelades dock klart till slutet. Det jag minns, konstigt nog, är att brasilianaren o mittbacken Mozer i Benfica (otroligt) överraskande vann skytteligan ett år.
Mozer hade en bra match mot Parma när han nickade in ett hattrick.

Min bäste kompis Christian och jag spelade varje sommar en fotbollsturnering ute vid hans stuga några mil utanför Linköping. Vi spelade VM och EM, ibland ville vi enbart ha med bra lag och fick då komponera ihop vårat eget för-VM. Vi kunde ta med vilka spelare vi ville. Var man cool, bra och såg snygg ut var man garanterat med. Le Tissier och Le Saux var givna i England, mest på grund av sina sköna namn. Värre var det för exempelvis Christian Ziege som inte fick vara med i Tyskland. Min polare hade sett honom på bild och tyckte att vi fick hitta på att han blivit skadad. För Ziege var helt enkelt för ful o fick inte vara med.
Sen spelade vi matcherna och kommenterade. Vi gjorde det här varje sommar fram tills… Nej, jag vill inte ens säga hur gamla vi var när sista turneringen spelades.

Så såg min inledande kommentatorsbana ut. Vad jag än gjorde så kommenterade jag. Det kändes ju inte på riktigt om ingen kommenterade! Och när jag kommenterade gjorde jag det med en röst jag hört på tv. En bekant, lite täppt stämma.
I allt jag gjorde ville jag vara Arne Hegerfors. Det är tack vare Arne som jag gör det jag gör idag.

Det var något när Arne Hegerfors kommenterade som träffade rätt i mig direkt. Och jag visste det inte då, och har svårt att analysera också idag varför.
Men jag tror det hade mycket med trygghet att göra. Arne lämnade aldrig tittaren ovetandes. Inte bara genom att vara påläst, utan också genom att skickligt navigera så att han inte satte sig själv i svårigheter.
Arnes röst var en hand att hålla i under matchen. Ett sällskap, någon att se matchen tillsammans med. En kompis. I grund och botten det som tv-referat handlar om. Han är på min sida, och vi kan se matchen ihop.

Jag kan från min barndom få fram sporadiska Arne-citat i hjärnan.
Jag kan höra honom säga ’Danke schön’ plötsligt mitt under en match för att han blev bjuden på värmande te i kylan på en arena någonstans i Europa.
Jag minns att Carlton Palmer försökte markera Janne Eriksson på en hörna på Råsunda 1992.
Jag minns att fransmännen inte hade någon spelare på främre stolpen och att Limpar slår hörnorna både från höger och från vänster under samma EM.
Jag minns att jag blev arg när det inte var Arne som kommenterade Sverige Vs Rumänien 1994.

Arne har alltid satt tittaren i centrum. Matchen är alltid störst. När Arne var som bäst räckte matchen eller målet i sig, det fanns ingen anledning att skrika sig hes. Arne lät tittaren själv få ta ansvar för sina känslor i samband med matchen (matcher med Sverige undantaget). Det här gör att när jag minns Hegerfors-referat så minns jag också matchögonblicken, för jag har varit delaktig i händelsen själv. Arne har låtit det bli så.
När Niklas Holmgren körde sitt JA-NEJ-JA-referat från Premier League för någon säsong sen, så kommer jag ihåg referatet men inte mer av matchen än att Arsenal var med och spelade.

Och alla känslor hos tittaren får vara med hos Arne. Han respekterar sånt. Det är ganska sällan som Hegerfors i sitt referat intar en tung ställning så som yngre kollegor gör. Han kan göra det, men bara om referatet mår bra av det.
Jag kommer ihåg en match på Söderstadion för inte alls längesen som fick avbrytas. ”Ja, ni ser ju själva” sa Hegerfors när bildena på fansen kablades ut. Han behövde inte fördöma. Och ja, alla såg vad som hände. Lysande TV-referat!
Och Arne visste - Låt bilderna säga det.

Men han är inte rädd för att säga vad han tycker. Ofta i samband med något som han själv anser osportsligt. Som ”jajamen, det är scenskolan direkt det där” när Holland får en billig straff mot Västtyskland VM 1990. Och ”och HUR kan spelet få fortsätta” när Carlos river ner Bruno Bellone i VM 1986. Men Arnes storhet ligger i det enkla: Att tala till bilderna. Det har självaste Mats Strandberg sagt.

Jag har varit kollega med Arne Hegerfors i tio år nu. Jag kan inte säga att jag känner honom. När vi pratar handlar det mest om just referatet i sig, eller på senare år, hans hälsa. Ikväll kommenterar han sin sista match och i morgon blir det avslutningsfest för legendaren, en fest jag tyvärr inte kan medverka på.

Så mitt sätt att säga tack på är denna blogg.
Tack Arne för allt du genom åren lärt ut genom ditt referat och för alla härliga stunder du gett mig och massor, massor av andra framför TV’n. Ditt fina hantverk inom tv-referatet lever vidare i varje aktiv kommentator. Stort tack!

Jakten har bara börjat

Ibland när engelska ligalag leder tillräckligt mycket över en motståndare, så kan det från lagets supportrar höras:
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?

Se där, en fotbollsanknytning.

Om vi tar det på ett mera filosofiskt sätt så är det nyttigt att lite då och då ställa sig frågan, Vem är jag?

Vem är jag och vad står jag för? Vem är den här människan bakom alla maskerna som vi använder. Hur får jag grepp om och hur kan jag ta fram det som kallas Mitt Sanna Jag.

Enligt författaren Janesh Vaidya, som vi hänvisar till en del i den här bloggen (och vars officiella hemsida finns här) handlar livet om att hitta det som just du är bäst på att göra. Vad ska du göra för att alla dina kreativa krafter ska samlas och avfyra sin fulla potential rakt ut i världen? Hmm?

Jag söker efter mitt sanna jag. Det har jag gjort ett tag. Det utvecklar mig massor. Inom alla områden.
I vardagslivet kan jag vara mera närvarande pappa med Mio.
I kärlekslivet en bättre kille för Marie.
I arbetslivet har jag utvecklats till en bättre kommentator under de senaste två åren än vad jag gjorde på dom åtta första.

På vägen mot det sanna jaget, för jag har inte hittat det än, ägnar jag mig åt något annat: Jag spelar roller.

Jag kan kliva in i olika roller, det sker exempelvis när jag känner mig osäker eller vill bevisa saker för mig själv.
När jag löneförhandlar kan jag ta på mig ’Jag är säker på vad jag vill och vet vad jag är värd’-kavajen. Det går oftast bra och ingen märker något.

Häromdagen tog jag på mig ’konferencierskjortan’ när jag ledde Gefle IF’s allsvenska upptaktsträff. Jag har svårt att stå framför människor och prata egentligen. Eller jag tror att jag har det. Men jag har också en känsla av att jag verkligen vill stå på en scen och nå ut till någon som lyssnar. Så jag provade, spelade rollen som konferencier, och gick därifrån väldigt mycket rikare än före.

Nyligen stod jag På Kastrups flygplats skulle köpa Kaffe på Starbucks.
Jag är snart framme vid kassan och upptäcker att kassörskan frågar alla kunder vad dom heter, allt för att kunna skriva namnet på koppen och på så sätt få rätt kaffe i rätt mugg till rätt kund.
Jag funderar lite, och tänker att jag uppfattar mig själv som ganska rolig ibland men att jag spontant med främlingar skulle vilja bli en smula mera avslappnad.
Jag tittar ner på min klädsel och upptäcker att jag har på mig ‘skoja med en främling’-skorna på mig.
Mitt sanna jag har utmanat mig och jag antar utmaningen.

Jag ska börja långsamt, jag ska säga ett annat namn till kassörskan än det jag egentligen heter.

Okej. Kön minskar och jag är framme. Jag gör min beställning och kassörskan tar fram sin penna o frågar, ’Och ditt namn är?’
Vad ska jag säga? Jag ska säga ett danskt namn. Självklart blir det en fotbollsspelare. Jag gör en volt i min fotbollsspelarkortlek och får fram ett ess:
- Sören Lerby, säger jag. Mitt namn är Sören Lerby.
- Sören? Säger kassörskan förvånat, som om hon visste att jag ljög.
Jag nickar. Håller tillbaka mitt skratt. Förstår hon att hon ovetandes är målvakt i min enorma humor-kupp? Är hon med på att bli en bricka i spelet runt min egen personutveckling?

Hon skriver Sören på koppen. Jag får min soya-latte och går därifrån mot min gate.

Jag är överlycklig.
Jag flinar där jag går. Någon tittar åt mitt håll och jag tvingas ta handen för munnen och iscensätta en hostning.
Jag vill ringa Marie o berätta men det är för tidigt på morgonen ännu. Oh, jag är en rolig kille, tänker jag. En erferenhet rikare. Ett steg till mot det sanna jaget.
Och Jakten har bara börjat.

Bildbevis.

En resa före matchen


Jag mår lite illa när jag vaknar. Och har ont i huvudet. Det har jag ju jämt dagen efter. Jag ligger kvar i sängen ett tag och tittar i taket. Jag funderar på vilken dag det är och vad jag ska göra idag. Jag kommer på att det är söndag och att jag ska kommentera match på Canalplus. Jag funderar ett tag till och undrar vilken match det är. Jag kommer inte riktigt på det, bara anar långt bort i bakhuvudet vilka lag som ska spela.
Det småregnar ute. Jag ringer en taxi. Jag tål inte att sitta o skaka på tunnelbanan hela vägen till Gärdet. Inte idag.
Medan jag väntar köper jag en latte och en croissant på Seveneleven att äta i väntan på taxin. Och så köper jag gudagåvan Snickers Kingsize som jag ska käka upp under dagen och en 50 centiliters cola som jag ska skölja ner den med.

Taxin stannar utanför Cananlplus och jag kliver in, tar plats framför en dator, loggar in och börjar mitt förarbete. Det är fyra timmar kvar till matchstart.
Och så sitter jag där med ögonen fastnaglade i bildskärmen. Jag hämtar kaffe fler gånger än vad jag borde. Jag hämtar inte för att jag är sugen, mer för att ta mig igenom dagen.

Jag är livrädd för att jag ska misslyckas. Jag är livrädd för att det ska avslöjas att jag inte kan något. Så jag pluggar mer o mer o mer. Jag äter min Snickers och jag dricker min cola. Och jag stressar för att bli klar. Problemet är att om man inte själv sätter gränserna, blir man aldrig klar. Jag kan sitta o plugga i dagar utan att bli klar.
Jag måste kartlägga Leccemittfältaren Giacomazzis barndom. Jag måste faktakolla om Fabrizio Cammarata i Napoli verkligen sprungit offisde flest gånger i ligan. Har Napoli verkligen inte gjort ett enda spelmål på Via del Mare sen Maradonas dagar?
Jag måste veta allt. Allt!

Avsparken närmar sig. Printern krånglar. Slut på papper. Vem står i Lecce idag förresten? Sicignano? Fan det har jag glömt kolla!

Matchen är över. Huvudvärken är kvar. Inget behov är tillfredsställt. Det finns inget roligt i det jag gör. Jag hör saker i mitt huvud som jag sagt under matchen. Dom låter…dom låter bara intetsägande.

NU
Mio skriker ’PAPPAPAPPAPAPPA’ och springer ut till mig i hallen.
- Mio, nu ska Pappa åka till jobbet en sväng. Vi får träffas i morgon bitti igen, säger jag.
- Bitti! Mmm… mumlar Mio. Ocky! Ocky!
- Ja, ibland jobbar jag med hockey, men idag ska jag kommentera fotboll.
-MÅÅÅL, skriker Mio. MÅÅL, och så springer han iväg.

På väg mot tunnelbanan stannar jag i en affär. Jag köper två apelsiner och en påse med lättsaltade pecannötter. Jag undrar för mig själv när jag ska bli hungrig nog att äta igen, woken med ris som jag åt innan jag gick till jobbet har gjort mig härligt mätt.
Jag lyssnar på Springsteens ’Land of hopes and dreams’ på vägen in. Om och om igen.
Inne på Canalplus loggar jag in och kollar det senaste kring matchen. Eftersom jag jobbar klart mindre nu och har bättre framförhållning än tidigare så har jag redan en bred o stabil bas att stå på. Mer än halva jobbet är redan gjort. Min hjärna är klar och fokuserad.

Jag tänker saker som ’Vad är storyn med just den här matchen?’ och ’vad är viktigt för tittarna att få veta före och under matchen’. Vilka hårdfakta är tillräckligt bra för att använda, och vad ska hända i matchen för att jag ska ta upp dom?
Hur ska jag kunna leverera en bra kommentatorsinsats som gör att den här matchen blir ett bra sällskap för någon som ska se den?

Jag skalar apelsinen. Jag skriver ner en inledning som jag kan använda när sändningen startar. En bra start är lika viktig för mig som för tittaren. Jag hämtar vatten och dricker, precis så mycket som jag känner att kroppen behöver.
Innan jag tar min laptop och mina anteckningar och går in i studion ropar någon långt inifrån i bakhuvudet: ’Hörrö… Har du verkligen kollat allt? Hur många assist har Iniesta gjort på bortaplan? Vilken klubb i Uruguay fosrtade Godín? Du vill väl inte bli avslöjad?’
Jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen. Jag tar några djupa andetag och går in i studion. Producenten räknar ner. Det pirrar. Jag är positivt laddad.

Athletico Madrid mot Barcelona blir en härlig och spännande match, och jag är själv nöjd med min instats. Jag bekräftar mig själv och jag blir påmind om att jag älskar det här jobbet.