Tag Archives: inspiration

Tusen ord om Arne Hegerfors.

Posted on by
1

Jag minns det från foton. Jag hade två minigolfklubbor som stavar och hade lyckats få tag i ett par skidglasögon.  Jag lättade på skidglasögonen för att ta bort imaginär imma, minigolfklubborna hackade jag lite i marken för att få fäste. I gräset. Och sen sprang jag barfota backen ner. Och kommenterade. Det var Marc Girardelli, det var Stenmark, Bojan Krizaj och Zurbriggen.

Vi bilade ner till Spanien under somrarna när jag var yngre. I bilen ner fördrev jag tiden med att lotta en tennisturnering som jag skulle spela när jag väl kom fram. Väl framme spelade jag mot en vägg. Och kommenterade. Sanchez, Lendl, Sanchez, Lendl, SANCHEZ, LEEENDL, SAANCHEEEZ….15—0.
Samma sak under fem somrar på varsin sida av 90-talstrecket.

På mellanstadiet snodde jag hem en grön pärm i papp från skolan. Den använde till att förvara min alldeles egna Champions League-turnering i. Jag lottade grupper och sen gav jag mig ut och spelade matcherna själv i 7-mannamålet utanför vårt hus. Jag spelade själv, iscensatte spännande situationer. Och kommenterade.
Jag vet inte vad grannarna trodde om mig. Jag brydde mig inte.
Ingen Champions League spelades dock klart till slutet. Det jag minns, konstigt nog, är att brasilianaren o mittbacken Mozer i Benfica (otroligt) överraskande vann skytteligan ett år.
Mozer hade en bra match mot Parma när han nickade in ett hattrick.

Min bäste kompis Christian och jag spelade varje sommar en fotbollsturnering ute vid hans stuga några mil utanför Linköping. Vi spelade VM och EM, ibland ville vi enbart ha med bra lag och fick då komponera ihop vårat eget för-VM. Vi kunde ta med vilka spelare vi ville. Var man cool, bra och såg snygg ut var man garanterat med. Le Tissier och Le Saux var givna i England, mest på grund av sina sköna namn. Värre var det för exempelvis Christian Ziege som inte fick vara med i Tyskland. Min polare hade sett honom på bild och tyckte att vi fick hitta på att han blivit skadad. För Ziege var helt enkelt för ful o fick inte vara med.
Sen spelade vi matcherna och kommenterade. Vi gjorde det här varje sommar fram tills… Nej, jag vill inte ens säga hur gamla vi var när sista turneringen spelades.

Så såg min inledande kommentatorsbana ut. Vad jag än gjorde så kommenterade jag. Det kändes ju inte på riktigt om ingen kommenterade! Och när jag kommenterade gjorde jag det med en röst jag hört på tv. En bekant, lite täppt stämma.
I allt jag gjorde ville jag vara Arne Hegerfors. Det är tack vare Arne som jag gör det jag gör idag.

Det var något när Arne Hegerfors kommenterade som träffade rätt i mig direkt. Och jag visste det inte då, och har svårt att analysera också idag varför.
Men jag tror det hade mycket med trygghet att göra. Arne lämnade aldrig tittaren ovetandes. Inte bara genom att vara påläst, utan också genom att skickligt navigera så att han inte satte sig själv i svårigheter.
Arnes röst var en hand att hålla i under matchen. Ett sällskap, någon att se matchen tillsammans med. En kompis. I grund och botten det som tv-referat handlar om. Han är på min sida, och vi kan se matchen ihop.

Jag kan från min barndom få fram sporadiska Arne-citat i hjärnan.
Jag kan höra honom säga ’Danke schön’ plötsligt mitt under en match för att han blev bjuden på värmande te i kylan på en arena någonstans i Europa.
Jag minns att Carlton Palmer försökte markera Janne Eriksson på en hörna på Råsunda 1992.
Jag minns att fransmännen inte hade någon spelare på främre stolpen och att Limpar slår hörnorna både från höger och från vänster under samma EM.
Jag minns att jag blev arg när det inte var Arne som kommenterade Sverige Vs Rumänien 1994.

Arne har alltid satt tittaren i centrum. Matchen är alltid störst. När Arne var som bäst räckte matchen eller målet i sig, det fanns ingen anledning att skrika sig hes. Arne lät tittaren själv få ta ansvar för sina känslor i samband med matchen (matcher med Sverige undantaget). Det här gör att när jag minns Hegerfors-referat så minns jag också matchögonblicken, för jag har varit delaktig i händelsen själv. Arne har låtit det bli så.
När Niklas Holmgren körde sitt JA-NEJ-JA-referat från Premier League för någon säsong sen, så kommer jag ihåg referatet men inte mer av matchen än att Arsenal var med och spelade.

Och alla känslor hos tittaren får vara med hos Arne. Han respekterar sånt. Det är ganska sällan som Hegerfors i sitt referat intar en tung ställning så som yngre kollegor gör. Han kan göra det, men bara om referatet mår bra av det.
Jag kommer ihåg en match på Söderstadion för inte alls längesen som fick avbrytas. ”Ja, ni ser ju själva” sa Hegerfors när bildena på fansen kablades ut. Han behövde inte fördöma. Och ja, alla såg vad som hände. Lysande TV-referat!
Och Arne visste - Låt bilderna säga det.

Men han är inte rädd för att säga vad han tycker. Ofta i samband med något som han själv anser osportsligt. Som ”jajamen, det är scenskolan direkt det där” när Holland får en billig straff mot Västtyskland VM 1990. Och ”och HUR kan spelet få fortsätta” när Carlos river ner Bruno Bellone i VM 1986. Men Arnes storhet ligger i det enkla: Att tala till bilderna. Det har självaste Mats Strandberg sagt.

Jag har varit kollega med Arne Hegerfors i tio år nu. Jag kan inte säga att jag känner honom. När vi pratar handlar det mest om just referatet i sig, eller på senare år, hans hälsa. Ikväll kommenterar han sin sista match och i morgon blir det avslutningsfest för legendaren, en fest jag tyvärr inte kan medverka på.

Så mitt sätt att säga tack på är denna blogg.
Tack Arne för allt du genom åren lärt ut genom ditt referat och för alla härliga stunder du gett mig och massor, massor av andra framför TV’n. Ditt fina hantverk inom tv-referatet lever vidare i varje aktiv kommentator. Stort tack!

Att vara ny på jobbet

Posted on by
Reply

Jag har ju precis börjat på en ny arbetsplats eftersom Youandmedia hyr ut mig som programledare för eftermiddagsprogrammet Fokus på SR Gävleborg. Och det är helt fantastiskt roligt att sända radio igen. Det är något väldigt fascinerande att dra upp de där reglarna och ställa alla de frågor som jag vill ha svar på till massa olika intressanta människor.

Men det är ju också alltid väldigt spännande att komma till en ny arbetsplats med alla olika människor som finns där.

Jag har alltid väldigt nytta av mina kunskaper om Ayurveda när jag kommer till ett nytt ställe. Allt blir så mycket lättare om jag delar in mina nya bekantskaper efter vilken kroppstyp som jag ser att de domineras av. Jag slipper oroa mig så mycket över hur de beter sig mot mig eftersom det allt som oftast passar ihop med deras element.

Som Vata-människorna (de i balans) som välkomnar mig på ett ganska snabbt, rappt och ibland flyktigt sätt. De fladdrar förbi och hejar och är sedan på väg någon annanstans. Inte för att de inte vill prata med mig (som det kan verka) utan för att de är sådana.
Eller de Vatadominerade som inte riktigt är i balans. De stannar, pratar men ser aldrig ut att riktigt lyssna på mig. Deras blick försvinner bort och det är lätt att tro att de inte finner mig intressant, eller att de till och med ogillar mig. Ibland pratar de snabbt och länge om sig själva men ser ut att helt tappa intresset när det blir min tur att säga något.

Oftast är det dock Vata-personerna som jag till slut klickar bäst med. Eftersom jag är så starkt Pita-dominerad så gör olikheterna att vi kompletterar varandra väldigt bra. Se bara på min Vataälskling här hemma.

De Pita-dominerade är de som jag oftast får bäst kontakt med i starten på ett ny arbetsplats. De kommer fram med värme, pratar kort och intensivt en stund och vi hittar nästan alltid något att skratta åt allra från första början.

Kaffa-dominerade är sällan journalister och därför träffar jag ett fåtal sådana människor på mina arbetsplatser. Men när jag väl gör det så pendlar jag mellan att tycka att de är lite för långsamma för min smak till att tycka att det är väldigt skönt att ha en sådan lugn person i min närhet. Det är dock väldigt sällan som jag känner av att det finns några negativa vibrationer mellan mig och en Kaffa.

Det som är skönt med det här är att jag slipper fundera och analysera så mycket över huruvida mina nya kollegor accepterar mig eller inte, istället kan jag förstå att de är i sig själva och att det inte påverkas särskilt mycket att mitt inträde i deras vardag. Fokus flyttas. Från mig och till verkligheten.

Saker som avslöjar

Posted on by
11

För att vara helt i balans är det viktigt att leva ett liv som stämmer överens med det som du innerst inne tycker är äkta och sant. Där dina inre värderingar och känslor stämmer överens med de yttre handlingar du utför och beslut som du tar.

En bra övning är att du funderar på vilka fem saker som är viktigast för dig i ditt hem. Var ärlig mot dig själv och se sen om de fem sakerna är saker som får dig i balans och som får dig att må bra.

Är sakerna däremot fem saker som egentligen får dig orolig eller ur balans kan det vara värt att fundera på om vad som går att göra åt det.

När jag funderade insåg jag snabbt att alla mina saker (förutom datorn) är saker som också är pita-sänkande. Vilket är förståligt eftersom elden i min pita-kropp oftast brinner lite väl starkt när jag gör saker som engagerar mig. De fem saker jag kom på är:

- Vattenkokaren. Det ska alltid finnas varmt vatten i den. Jag har bytt ut kaffe och te mot ljummet vatten eftersom det känns som att min kropp mår bättre av det.
- Sängen. Jag älskar att sova. Och eftersom vi dessutom varken har soffa eller teve hemma så är det i sängen som vi ser ett eller två avsnitt west wing varje kväll.
Stora stekpannan/wokpannan. Sen jag började äta vegetariskt är vår stora stekpanna min bästa vän. Slänger ner de grönsaker som tilltalar mig just den kvällen och det blir alltid lika gott.
Min dator. Datorn är den enda av de fem sakerna som jag får akta mig för att inte överanvända. Den är ett fantastiskt redskap för att få ur mig kreativitet men om jag redan är lite stressad hjälper datorn till att förvärra det.
Rökelsen. När lukten av rökelsen sprider sig i huset lugnar andningen ner sig även efter en stressig dag.

Vilka är era fem saker? Vågar ni berätta?

Ett riktigt smultronställe

Posted on by
1

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.

Att visa med sig själv

Posted on by
1

I dag fyller Mio två år.

Det är med fascination som jag ser på när han tar för sig av världen. Hur han suger åt sig alla ord han hör och hela tiden aktivt utvecklas.

Det slår mig också hur stort ansvar vi har, inte i att uppfostra honom utan i att inspirera honom genom att vara sanna mot oss själva och leva ett liv som vi kan stå för. För allt vi gör speglas i honom.

För mig är en av de viktigaste sakerna att jag bara ger min kropp den maten som den behöver. Jag vill ha vegetariska råvaror fulla av näring och jag väljer bort socker, alkohol, e-nummer och dåligt fett.

Det jag har insett är att jag varken vill eller kan lära Mio att välja en viss livsstil. Däremot kan jag inspirera och visa honom hur jag väljer att leva.

Igår lagade vi mat tillsammans. Mio fick säga vad vi skulle ha i. Det blev till slut en gryta med toofy, parika, jiiis, ma-ka-jo-ner, sååja, bocoli och äppe. När vi sen satt vid bordet tittar Mio på mig, funderar en stund och säger:

- Mmmm, Mio laga good mad.

Och det värmde i hjärtat som ingenting annat. Att han själv valt vad han ville äta, att han valt härligt energifyllda råvaror, och att han var nöjd med sitt val.

Eller som häromdagen när han såg en kille i en bok som äter en macka med något som jag med mina preferensramar skulle kalla kaviar. Men inte Mio. Han säger:

- Macka, hummus!

Grattis fine Mio. Tack för att du vidgar våra ramar, varje dag.

 

Kaffa, Pita, Whata?

Posted on by
1

När du börjar intressera dig för Ayurveda och hur du kan leva utifrån de tankarna så är det första och viktigaste att ta reda på vilket element du domineras av. Och det kan vara nog så svårt. Både i Janeshs bok och på mer suspekta ställen på nätet kan du göra tester som ska visa dig om du är dominerad av Pita, Vata eller Kaffa. Men jag har pratat med många som antingen tycker att testen är för svåra eller att resultaten inte riktigt känns rätt. Och det kan såklart kännas frustrerande att inte kunna komma igång bara för att man inte är säker på det grundläggande.

Jag tänker så här:

Det viktigaste är att komma ihåg att det handlar om vilket element som dominerade i dig när du föddes. Det är kärnan i dig som är antingen eld, vind eller vatten. Så om du är trettio och känner dig förvirrad över om du är vata eller pita så kan det vara för att du i grunden är vata men hela livet fått höra att du är för distraherad, oeffektiv och odisiplinerad (vata-egenskaper) och därför försökt kväva det och istället bli mer effektiv och snabb (pita-egenskaper). Och sen när du sätter dig för att göra testet så blir det förvirrande eftersom du har kvävt alla de egenskaper som egentligen är kärnan för just ditt element.

Då gäller det att försöka att gå in i sig själv och hitta det som är du från början. Skala bort allt det som du lagt på dig genom livet och tänk dig in i vilka egenskaper som verkligen definerar just dig. Även om du har lärt dig att värdera dem som dåliga.

Sen när du accepterat att du är till exempel ganska oorganiserad och distraherad ibland så kan du också se dina andra egenskaper som kommer av ditt dominerande element. Vata-dominanta är till exempel ofta otroligt kreativa och flexibla i tanken. Sen kan du (till exempel med en Ayurvedabok) lära dig vad som är vata-sänkande mat, så att du kan balansera ditt element och bli lite mer organiserad.

Det viktigaste då: Kämpa aldrig emot ditt element. Ingen av dem är bättre än någon annan. Men det är väldigt skönt att lära sig balansera sin egen kropp och sitt eget sinne.

Be inspired!

Posted on by
1

Be inspired är en förbannat bra slogan. Hade jag varit inom reklambranschen så hade jag önskat att jag själv kommit på den. Jag tror det var dataföretaget Dell som använde sig av den.

Att låta sig inspireras av möten med människor är spännande och lärorikt. Att prestigelöst få ta del av en inspirerad persons idéer och tankar är enormt utvecklande.

Jag inspireras mycket av musik. Just nu av en grupp som heter ‘Walk off the earth’ som bombarderar Youtube med diverse covers framförda på mer eller mindre spektakulära sätt.

När jag ser den här låten så funderar jag kring hur snacket gick när gruppen beslutade sig för att alla fem skulle lira på samma gitarr. Vem kom med idén? Hur togs den emot? Hur många omtagningar krävdes?

Men framför allt så låter jag mig inspireras av deras konst och musik.

Här är låten. Skruva upp. Låt Dig inspireras!

Att bryta eldens mönster (eller: “löpning som medicin”)

Posted on by
2

Om du redan är en övertänd eld – släng inte på en extra tändsticka.

Om du redan blåser kulingvind – ställ dig inte under fläkten.

Om du redan är tung och seg som blöt varm jord – låt ingen stampa på dig så att du får ännu svårare att ta dig upp.

Enligt ayurvedan består vi av en blandning av tre kroppstyper. Pita (eld), Vata (vind) och Kaffa (jord). Vi domineras av en men alla finns i oss och för att må bra gäller det att skapa en balans mellan dem.

Jag domineras av Pita och oftast brinner elden i mig med en lagom låga. Jag är konstruktiv, effektiv och snabb. Men ibland blir det för mycket. Som i går.

Då brinner det en stor övertänd brasa i mig. Jag går på högvarv, blir röd i ansiktet och på axlarna, känner mig rastlös men får ändå ingenting gjort.

Oftast finns många saker som hjälper. Att andas till exempel. Eller dricka ljummet vatten. Men i går var det kört. Elden lät sig inte stoppas.

I sådana lägen finns det bara en sak att göra. Och det är att ge mig ut på en löprunda. Men, och det här är det viktigaste, inte vilken löprunda som helst. För när balansen i kroppen redan är förstörd så är den naturliga reaktionen att springa fort, intensivt och kraftfullt. Vilket förstås bara eldar på mig ännu mer. För att balansera, alltså öka Vata- och Kaffa-nivåerna i mig springer jag istället sakta. Jättesakta och väldigt lugnt.

I början säger hela min kropp ifrån, vill slita sig och accelerera. Men jag fortsätter andas, och koncentrerar mig på mina lugna steg. Jag springer nära jorden och känner hur kroppen börjar hitta i fas igen. När jag kommer hem är jag lugnare, kallare och tryggare. Jag kan ta itu med mina val med ett intensivt lugn istället för ägna mig åt ett rastlöst ältande.

Är din Vata i obalans, med för mycket vind, kan du springa i ett kraftfullt men lugnt och konstant tempo. Koncentrera dig på att komma framåt med lugna, långa, kraftfulla steg istället för korta, ryckiga och oroliga.

Är din Kaffa i obalans, med för mycket jord och gegga, så försök att springa med snabba steg. Tänk att du är lätt. Prova att springa korta, snabba, lätta intervaller. Hoppa över vattenpölar och stenar, eller sicksacka över cykelbanan.

Här finns ett annat inlägg på samma ämne och här ett till om löpning.

 

Jogga som jobb

Posted on by
2

Youandmedia bygger på att släppa loss all den kreativitet som vi har inom oss. På vilka sätt det än må ske.

För vissa (men ganska få va) kanske det funkar att sitta inne, böjd över datorn, en hel dag och sedan få fram något äkta och kreativt. Den personen är inte jag.

Alltså springer jag. På arbetstid. Kroppens styrka, solens strålar, musiken i öronen, känslan av att jag tar hand om mig själv, gör att jag känner mig starkare och starkare och att idéerna slåss om att slå sig fram i huvudet på mig.

Dessutom händer det som gör löpturen allra viktigast. För varje steg jag tar stärks jag i vetskapen att jag kan genomföra alla mina galna idéer. Att ingen är lika bra som mig på att vara jag och använda mig av mina kvaliteer.

Friskvård.