Petter har varit sjuk i helgen så Mio och jag har fått roa oss själva. Och det säger jag er, att jag har gjort många intensiva saker som krävt hela min uppmärksamhet men inget, inget är så intensivt som två dagar med en viljestark, energifylld, envis två-åring.
Mio föddes med en vilja att allt skulle ske nu, på en gång, helst för en liten stund sen. Skillnaden nu är att han nu både kan uttrycka det själv och utföra det, vad än hans mamma tycker om det. Och fort går det. Satan vad fort det går.
Det går att se i hans blick när det är bus på gång. Det är som om hans ögon söker i rummet efter bästa sättet att hitta på något som han vet att han inte får. Kasta ljusstakarna… Bryta sönder pappas glasögon… Hälla ut vattnet… Rita på golvet… Banka på mammas dator… Allt medan han glatt hysteriskt skrattandes ropar: NEJNEJNEJNEJNEJNEJ….
Det tycker han är roligt. Han tycker INTE att det är lika roligt när jag lugnt (oftast) pratar med honom om vad som är ok att göra och inte. Eller att jag pratar om det tycker han iofs oftast är roligt. Det är när jag, gud förbjude, försöker hindra honom från att göra det som han blir arg. Jättearg.
På kvällen den andra dagen står jag i köket och lagar middag. Mio är hungrig. Mio berättar att han är hungrig:
“MAAAATEN, MAAATEN, MAAATEN.”
“Ja, Mio jag hör att du är hungrig, snart är maten klar”
“MAAATEN, MAATEN!!!”
“Vet du Mio, du kan lugnt säga till mig när du är hungrig, det räcker. Mamma, jag är hungrig kan du säga..:”
“Mmm, mamma ungjig.”
“Perfekt Mio, precis så.”
“MAAAAAAAMMA, MAAAAAAAAAAAAATEN!!!
“Snart Mio, snart, vill du ha lite mjölk så länge?”
Mio dricker mjölken och jag andas ut. Nu kanske jag kan göra färdigt maten i lugn och ro. Då hör jag ett stort plask och vänder mig om. Mio har tappat, hällt, råkat, aja, mjölken är på golvet iallafall.
“MAAAAAAAAAAAAATEN!! MAAMMA, MÖÖÖLK, MAAATEN!!”
Vid två på natten kommer Mio insmygandes med napp, snuttis och åsnan Ian. Sömnigt kryper han upp i vår säng, sätter knät i huvudet på den sovande pappan och säger: “Mio ligga mammash aaajm”.
Och jag känner den där kärlek som gör ont i hela kroppen. Kärleken som jag innan Mio kom inte visste fanns. Kärleken som gör att jag varje dag är lika livrädd att något ska hända honom som överlycklig över att han finns.
Och jag blir trygg i att jag vill att han ska vara precis som han är. Jag vill att han ska visa sin fantastiska vilja, att veta att hans åsikt alltid är minst lika mycket värd som min, att han alltid har rätt att bli arg och besviken och ledsen. Att hans känsla aldrig är fel även om vissa handlingar inte är ok.
Och framförallt så vet jag det bästa beviset på att vi faktiskt är helt ok föräldrar är att han vet att vi älskar honom lika mycket hur många gånger han än fyller wokpannan med vatten och häller ut allting på köksgolvet.
