Back to the roots

Posted on July 15, 2012 by Marie Barrling

Ibland kommer jag på att jag i några dagar ätit lite för mycket sådant som jag inte mår bra av. Lite gluten, lite halvfabrikat och lite mjölkprodukter till exempel. Då är det så härligt att gå tillbaka till grunden och göra middag med bara (för oss) bra saker i.

Så kändes det förra veckan och då blev det linssoppa med potatis och cornfärs. Till utseendet ser den ganska grå ut men den var otroligt god, väldigt enkel och det kändes som att kroppen hurrade. Mio tyckte också väldigt mycket om den.

Det här behöver du:
-12 potatisar (gärna färskpotatis)
- 5 morötter
- 1-2 dl ärtor
- En påse cornfärs
- 2 dl linser (eller mer om du vill ha linsdominans)
- 2 tärningar grönsaksbuljong
- Favoritkryddor

(Det här var vad vi hade hemma. Andra saker som kan vara goda i är broccoli, kikärtor, bönor, majs, paprika. Eller såhär: Det du tycker är gott.)

Såhär gör du:
Koka linserna i en kvart. Koka potatis och morötter tillsammans. Salta.

Stek cornfärsen i olja. Krydda oljan innan du häller i färsen. Med salt, örtsalt, chili, ingefära eller vitlök. Det du gillar helt enkelt. Krydda ordentligt!

Häll bort vattnet från linserna och häll i dem och cornfärsen hos potatisen och morötterna. Häll på mer vatten om det behövs.

Häll i ärtorna och två bitar grönsaksbuljong. Krydda med dina favoritkryddor. Låt det koka lite till.

Att vara ny på jobbet

Posted on May 28, 2012 by Marie Barrling

Jag har ju precis börjat på en ny arbetsplats eftersom Youandmedia hyr ut mig som programledare för eftermiddagsprogrammet Fokus på SR Gävleborg. Och det är helt fantastiskt roligt att sända radio igen. Det är något väldigt fascinerande att dra upp de där reglarna och ställa alla de frågor som jag vill ha svar på till massa olika intressanta människor.

Men det är ju också alltid väldigt spännande att komma till en ny arbetsplats med alla olika människor som finns där.

Jag har alltid väldigt nytta av mina kunskaper om Ayurveda när jag kommer till ett nytt ställe. Allt blir så mycket lättare om jag delar in mina nya bekantskaper efter vilken kroppstyp som jag ser att de domineras av. Jag slipper oroa mig så mycket över hur de beter sig mot mig eftersom det allt som oftast passar ihop med deras element.

Som Vata-människorna (de i balans) som välkomnar mig på ett ganska snabbt, rappt och ibland flyktigt sätt. De fladdrar förbi och hejar och är sedan på väg någon annanstans. Inte för att de inte vill prata med mig (som det kan verka) utan för att de är sådana.
Eller de Vatadominerade som inte riktigt är i balans. De stannar, pratar men ser aldrig ut att riktigt lyssna på mig. Deras blick försvinner bort och det är lätt att tro att de inte finner mig intressant, eller att de till och med ogillar mig. Ibland pratar de snabbt och länge om sig själva men ser ut att helt tappa intresset när det blir min tur att säga något.

Oftast är det dock Vata-personerna som jag till slut klickar bäst med. Eftersom jag är så starkt Pita-dominerad så gör olikheterna att vi kompletterar varandra väldigt bra. Se bara på min Vataälskling här hemma.

De Pita-dominerade är de som jag oftast får bäst kontakt med i starten på ett ny arbetsplats. De kommer fram med värme, pratar kort och intensivt en stund och vi hittar nästan alltid något att skratta åt allra från första början.

Kaffa-dominerade är sällan journalister och därför träffar jag ett fåtal sådana människor på mina arbetsplatser. Men när jag väl gör det så pendlar jag mellan att tycka att de är lite för långsamma för min smak till att tycka att det är väldigt skönt att ha en sådan lugn person i min närhet. Det är dock väldigt sällan som jag känner av att det finns några negativa vibrationer mellan mig och en Kaffa.

Det som är skönt med det här är att jag slipper fundera och analysera så mycket över huruvida mina nya kollegor accepterar mig eller inte, istället kan jag förstå att de är i sig själva och att det inte påverkas särskilt mycket att mitt inträde i deras vardag. Fokus flyttas. Från mig och till verkligheten.

Balansera

Posted on April 27, 2012 by Marie Barrling

Det är balansen det handlar om. Sålänge som både din kropp och ditt inte befinner dig i balans så mår du bra.

Men med det livet som vi lever idag så sker det inte alltid med automatik. Ibland måste vi tänka till lite och skapa situationer där vi hittar ro igen.

Dessutom bör vi fundera på vilka saker som vi gör som faktiskt skapar obalans. Om vi är ärliga mot oss själva, för allting börjar med ärligheten, så kommer vi mycket snart se vad vi ska välja bort. Ställ dig frågor som:

- Mår min kropp egentligen bra av den här maten eller drycken?

- Vill jag sitta och zappa på teven nu?

- Hur många timmar behöver jag sova inatt för att må bra imorgon?

Svårt. Fast väldigt enkelt.

Sen hamnar vi ju i obalans ibland ändå, då är det viktigt att veta vad just du kan göra för att komma tillbaka.

För en Vata är ett tips att sätta på sig sköna varma kläder, ta en kopp varmt vatten med ingefära och tänd några värmeljus.

För en Kaffa gäller det att få upp blodcirkulationen med till exempel en promenad eller kanske en liten dans. Undvik att äta om du som Kaffa redan är i obalans.

För en Pita är det bra att göra lugna andningsövningar eller ta ett bad. Eller det som jag tycker grundar och balanserar mig allra bäst, nämligen att jobba med mina växter en stund.

Saker som avslöjar

Posted on April 20, 2012 by Marie Barrling

För att vara helt i balans är det viktigt att leva ett liv som stämmer överens med det som du innerst inne tycker är äkta och sant. Där dina inre värderingar och känslor stämmer överens med de yttre handlingar du utför och beslut som du tar.

En bra övning är att du funderar på vilka fem saker som är viktigast för dig i ditt hem. Var ärlig mot dig själv och se sen om de fem sakerna är saker som får dig i balans och som får dig att må bra.

Är sakerna däremot fem saker som egentligen får dig orolig eller ur balans kan det vara värt att fundera på om vad som går att göra åt det.

När jag funderade insåg jag snabbt att alla mina saker (förutom datorn) är saker som också är pita-sänkande. Vilket är förståligt eftersom elden i min pita-kropp oftast brinner lite väl starkt när jag gör saker som engagerar mig. De fem saker jag kom på är:

- Vattenkokaren. Det ska alltid finnas varmt vatten i den. Jag har bytt ut kaffe och te mot ljummet vatten eftersom det känns som att min kropp mår bättre av det.
- Sängen. Jag älskar att sova. Och eftersom vi dessutom varken har soffa eller teve hemma så är det i sängen som vi ser ett eller två avsnitt west wing varje kväll.
Stora stekpannan/wokpannan. Sen jag började äta vegetariskt är vår stora stekpanna min bästa vän. Slänger ner de grönsaker som tilltalar mig just den kvällen och det blir alltid lika gott.
Min dator. Datorn är den enda av de fem sakerna som jag får akta mig för att inte överanvända. Den är ett fantastiskt redskap för att få ur mig kreativitet men om jag redan är lite stressad hjälper datorn till att förvärra det.
Rökelsen. När lukten av rökelsen sprider sig i huset lugnar andningen ner sig även efter en stressig dag.

Vilka är era fem saker? Vågar ni berätta?

Att visa med sig själv

Posted on April 4, 2012 by Marie Barrling

I dag fyller Mio två år.

Det är med fascination som jag ser på när han tar för sig av världen. Hur han suger åt sig alla ord han hör och hela tiden aktivt utvecklas.

Det slår mig också hur stort ansvar vi har, inte i att uppfostra honom utan i att inspirera honom genom att vara sanna mot oss själva och leva ett liv som vi kan stå för. För allt vi gör speglas i honom.

För mig är en av de viktigaste sakerna att jag bara ger min kropp den maten som den behöver. Jag vill ha vegetariska råvaror fulla av näring och jag väljer bort socker, alkohol, e-nummer och dåligt fett.

Det jag har insett är att jag varken vill eller kan lära Mio att välja en viss livsstil. Däremot kan jag inspirera och visa honom hur jag väljer att leva.

Igår lagade vi mat tillsammans. Mio fick säga vad vi skulle ha i. Det blev till slut en gryta med toofy, parika, jiiis, ma-ka-jo-ner, sååja, bocoli och äppe. När vi sen satt vid bordet tittar Mio på mig, funderar en stund och säger:

- Mmmm, Mio laga good mad.

Och det värmde i hjärtat som ingenting annat. Att han själv valt vad han ville äta, att han valt härligt energifyllda råvaror, och att han var nöjd med sitt val.

Eller som häromdagen när han såg en kille i en bok som äter en macka med något som jag med mina preferensramar skulle kalla kaviar. Men inte Mio. Han säger:

- Macka, hummus!

Grattis fine Mio. Tack för att du vidgar våra ramar, varje dag.

Jakten har bara börjat

Posted on March 27, 2012 by Petter Johansson

Ibland när engelska ligalag leder tillräckligt mycket över en motståndare, så kan det från lagets supportrar höras:
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?

Se där, en fotbollsanknytning.

Om vi tar det på ett mera filosofiskt sätt så är det nyttigt att lite då och då ställa sig frågan, Vem är jag?

Vem är jag och vad står jag för? Vem är den här människan bakom alla maskerna som vi använder. Hur får jag grepp om och hur kan jag ta fram det som kallas Mitt Sanna Jag.

Enligt författaren Janesh Vaidya, som vi hänvisar till en del i den här bloggen (och vars officiella hemsida finns här) handlar livet om att hitta det som just du är bäst på att göra. Vad ska du göra för att alla dina kreativa krafter ska samlas och avfyra sin fulla potential rakt ut i världen? Hmm?

Jag söker efter mitt sanna jag. Det har jag gjort ett tag. Det utvecklar mig massor. Inom alla områden.
I vardagslivet kan jag vara mera närvarande pappa med Mio.
I kärlekslivet en bättre kille för Marie.
I arbetslivet har jag utvecklats till en bättre kommentator under de senaste två åren än vad jag gjorde på dom åtta första.

På vägen mot det sanna jaget, för jag har inte hittat det än, ägnar jag mig åt något annat: Jag spelar roller.

Jag kan kliva in i olika roller, det sker exempelvis när jag känner mig osäker eller vill bevisa saker för mig själv.
När jag löneförhandlar kan jag ta på mig ’Jag är säker på vad jag vill och vet vad jag är värd’-kavajen. Det går oftast bra och ingen märker något.

Häromdagen tog jag på mig ’konferencierskjortan’ när jag ledde Gefle IF’s allsvenska upptaktsträff. Jag har svårt att stå framför människor och prata egentligen. Eller jag tror att jag har det. Men jag har också en känsla av att jag verkligen vill stå på en scen och nå ut till någon som lyssnar. Så jag provade, spelade rollen som konferencier, och gick därifrån väldigt mycket rikare än före.

Nyligen stod jag På Kastrups flygplats skulle köpa Kaffe på Starbucks.
Jag är snart framme vid kassan och upptäcker att kassörskan frågar alla kunder vad dom heter, allt för att kunna skriva namnet på koppen och på så sätt få rätt kaffe i rätt mugg till rätt kund.
Jag funderar lite, och tänker att jag uppfattar mig själv som ganska rolig ibland men att jag spontant med främlingar skulle vilja bli en smula mera avslappnad.
Jag tittar ner på min klädsel och upptäcker att jag har på mig ‘skoja med en främling’-skorna på mig.
Mitt sanna jag har utmanat mig och jag antar utmaningen.

Jag ska börja långsamt, jag ska säga ett annat namn till kassörskan än det jag egentligen heter.

Okej. Kön minskar och jag är framme. Jag gör min beställning och kassörskan tar fram sin penna o frågar, ’Och ditt namn är?’
Vad ska jag säga? Jag ska säga ett danskt namn. Självklart blir det en fotbollsspelare. Jag gör en volt i min fotbollsspelarkortlek och får fram ett ess:
- Sören Lerby, säger jag. Mitt namn är Sören Lerby.
- Sören? Säger kassörskan förvånat, som om hon visste att jag ljög.
Jag nickar. Håller tillbaka mitt skratt. Förstår hon att hon ovetandes är målvakt i min enorma humor-kupp? Är hon med på att bli en bricka i spelet runt min egen personutveckling?

Hon skriver Sören på koppen. Jag får min soya-latte och går därifrån mot min gate.

Jag är överlycklig.
Jag flinar där jag går. Någon tittar åt mitt håll och jag tvingas ta handen för munnen och iscensätta en hostning.
Jag vill ringa Marie o berätta men det är för tidigt på morgonen ännu. Oh, jag är en rolig kille, tänker jag. En erferenhet rikare. Ett steg till mot det sanna jaget.
Och Jakten har bara börjat.

Bildbevis.

Be inspired!

Posted on March 19, 2012 by Petter Johansson

Be inspired är en förbannat bra slogan. Hade jag varit inom reklambranschen så hade jag önskat att jag själv kommit på den. Jag tror det var dataföretaget Dell som använde sig av den.

Att låta sig inspireras av möten med människor är spännande och lärorikt. Att prestigelöst få ta del av en inspirerad persons idéer och tankar är enormt utvecklande.

Jag inspireras mycket av musik. Just nu av en grupp som heter ‘Walk off the earth’ som bombarderar Youtube med diverse covers framförda på mer eller mindre spektakulära sätt.

När jag ser den här låten så funderar jag kring hur snacket gick när gruppen beslutade sig för att alla fem skulle lira på samma gitarr. Vem kom med idén? Hur togs den emot? Hur många omtagningar krävdes?

Men framför allt så låter jag mig inspireras av deras konst och musik.

Här är låten. Skruva upp. Låt Dig inspireras!

Att älska en två-åring (eller: “får jag kasta ut honom genom fönstret?)

Posted on March 12, 2012 by Marie Barrling

Petter har varit sjuk i helgen så Mio och jag har fått roa oss själva. Och det säger jag er, att jag har gjort många intensiva saker som krävt hela min uppmärksamhet men inget, inget är så intensivt som två dagar med en viljestark, energifylld, envis två-åring.

Mio föddes med en vilja att allt skulle ske nu, på en gång, helst för en liten stund sen. Skillnaden nu är att han nu både kan uttrycka det själv och utföra det, vad än hans mamma tycker om det. Och fort går det. Satan vad fort det går.

Det går att se i hans blick när det är bus på gång. Det är som om hans ögon söker i rummet efter bästa sättet att hitta på något som han vet att han inte får. Kasta ljusstakarna… Bryta sönder pappas glasögon… Hälla ut vattnet… Rita på golvet… Banka på mammas dator… Allt medan han glatt hysteriskt skrattandes ropar: NEJNEJNEJNEJNEJNEJ….

Det tycker han är roligt. Han tycker INTE att det är lika roligt när jag lugnt (oftast) pratar med honom om vad som är ok att göra och inte. Eller att jag pratar om det tycker han iofs oftast är roligt. Det är när jag, gud förbjude, försöker hindra honom från att göra det som han blir arg. Jättearg.

På kvällen den andra dagen står jag i köket och lagar middag. Mio är hungrig. Mio berättar att han är hungrig:

“MAAAATEN, MAAATEN, MAAATEN.”
“Ja, Mio jag hör att du är hungrig, snart är maten klar”
“MAAATEN, MAATEN!!!”
“Vet du Mio, du kan lugnt säga till mig när du är hungrig, det räcker. Mamma, jag är hungrig kan du säga..:”
“Mmm, mamma ungjig.”
“Perfekt Mio, precis så.”
“MAAAAAAAMMA, MAAAAAAAAAAAAATEN!!!
“Snart Mio, snart, vill du ha lite mjölk så länge?”

Mio dricker mjölken och jag andas ut. Nu kanske jag kan göra färdigt maten i lugn och ro. Då hör jag ett stort plask och vänder mig om. Mio har tappat, hällt, råkat, aja, mjölken är på golvet iallafall.

“MAAAAAAAAAAAAATEN!! MAAMMA, MÖÖÖLK, MAAATEN!!”

Vid två på natten kommer Mio insmygandes med napp, snuttis och åsnan Ian. Sömnigt kryper han upp i vår säng, sätter knät i huvudet på den sovande pappan och säger: “Mio ligga mammash aaajm”.

Och jag känner den där kärlek som gör ont i hela kroppen. Kärleken som jag innan Mio kom inte visste fanns. Kärleken som gör att jag varje dag är lika livrädd att något ska hända honom som överlycklig över att han finns.

Och jag blir trygg i att jag vill att han ska vara precis som han är. Jag vill att han ska visa sin fantastiska vilja, att veta att hans åsikt alltid är minst lika mycket värd som min, att han alltid har rätt att bli arg och besviken och ledsen. Att hans känsla aldrig är fel även om vissa handlingar inte är ok.

Och framförallt så vet jag det bästa beviset på att vi faktiskt är helt ok föräldrar är att han vet att vi älskar honom lika mycket hur många gånger han än fyller wokpannan med vatten och häller ut allting på köksgolvet.

Modig grillning

Posted on March 10, 2012 by admin

Idag åkte vi till Gävles friluftsområde Hemlingby. Vi gick en promenad och skulle sen grilla korv. Det var många människor runt eldplatsen men ingen hade tänt elden.

Petter och jag insåg att vi aldrig försökt oss på att tända en eld utomhus. Det är liksom alltid någon annan som tar tag i det. Vi tog ett djupt andetag och började båda att tänka lite negativa tankar: “Tänk om elden sprider sig”, “Vad händer om den inte tänds, pinsamt”, Hur blir det glöd?” och sp vidare…

Men vi körde. Det gick till slut. Efter några omtagningar. Och sojakorvarna och grönsakerna blev fantastiska. Trots sin något rökiga smak. Nästa gång väntar vi lite till på glöden tror jag.

En ni vet sån där dag

Posted on March 8, 2012 by Marie Barrling

Ni vet sådana dagar när ni är lite förvirrade, rastlösa och känner ett obehag i kroppen. Som att det är något i er som inte riktigt stämmer. Ni har ett beslut att fatta eller en känsla att känna igen.

Så har jag känt mig idag.

Sådana dagar är det tur att jag vet att det är en annan dag imorgon, en dag då jag inte vet hur jag kommer att känna. Och att jag alltid, alltid vet att den här känslan i mig leder till något bra. Om den bara får vara där den är utan att anklagas så kommer känslan till slut visa mig vägen mot nästa del i livet.