Vegetarisk paella

Posted on February 25, 2013 by Marie Barrling

Med tanke på kommande bäbis gjorde vi ett riktigt storkok vegetarisk paella idag. Och det blev fantastiskt gott. Vi gjorde varsin omgång så nu har vi två underbara versioner.

Väldigt lätt var det faktiskt också.

Häll i olja i stoooor stekpanna eller wokpanna. Mycket olja! Häll i saffran. Ett paket. Och andra kryddor du tycker är goda. Jag hade chili, vitlök, salt och örtsalt. Häll i lök och fräs ordentligt i kryddor och olja. Sen häll i goda saker. Jag hade broccoli, morötter, ärtor, tofu, majs, champinjoner, paprika.

Petter gjorde i annan stekpanna och hade soyakorv och alger + grönsaker och en indisk currykrydda. Hans blev faktiskt ännu godare. Shh.

Sen i med allt i en långpanna och blanda i kokt ris. In i ugnen i tjugo minuter, 175 grader!

Servera med citron. Viktigt.

Tusen ord om Arne Hegerfors.

Posted on May 30, 2012 by Petter Johansson

Jag minns det från foton. Jag hade två minigolfklubbor som stavar och hade lyckats få tag i ett par skidglasögon. Jag lättade på skidglasögonen för att ta bort imaginär imma, minigolfklubborna hackade jag lite i marken för att få fäste. I gräset. Och sen sprang jag barfota backen ner. Och kommenterade. Det var Marc Girardelli, det var Stenmark, Bojan Krizaj och Zurbriggen.

Vi bilade ner till Spanien under somrarna när jag var yngre. I bilen ner fördrev jag tiden med att lotta en tennisturnering som jag skulle spela när jag väl kom fram. Väl framme spelade jag mot en vägg. Och kommenterade. Sanchez, Lendl, Sanchez, Lendl, SANCHEZ, LEEENDL, SAANCHEEEZ….15—0.
Samma sak under fem somrar på varsin sida av 90-talstrecket.

På mellanstadiet snodde jag hem en grön pärm i papp från skolan. Den använde till att förvara min alldeles egna Champions League-turnering i. Jag lottade grupper och sen gav jag mig ut och spelade matcherna själv i 7-mannamålet utanför vårt hus. Jag spelade själv, iscensatte spännande situationer. Och kommenterade.
Jag vet inte vad grannarna trodde om mig. Jag brydde mig inte.
Ingen Champions League spelades dock klart till slutet. Det jag minns, konstigt nog, är att brasilianaren o mittbacken Mozer i Benfica (otroligt) överraskande vann skytteligan ett år.
Mozer hade en bra match mot Parma när han nickade in ett hattrick.

Min bäste kompis Christian och jag spelade varje sommar en fotbollsturnering ute vid hans stuga några mil utanför Linköping. Vi spelade VM och EM, ibland ville vi enbart ha med bra lag och fick då komponera ihop vårat eget för-VM. Vi kunde ta med vilka spelare vi ville. Var man cool, bra och såg snygg ut var man garanterat med. Le Tissier och Le Saux var givna i England, mest på grund av sina sköna namn. Värre var det för exempelvis Christian Ziege som inte fick vara med i Tyskland. Min polare hade sett honom på bild och tyckte att vi fick hitta på att han blivit skadad. För Ziege var helt enkelt för ful o fick inte vara med.
Sen spelade vi matcherna och kommenterade. Vi gjorde det här varje sommar fram tills… Nej, jag vill inte ens säga hur gamla vi var när sista turneringen spelades.

Så såg min inledande kommentatorsbana ut. Vad jag än gjorde så kommenterade jag. Det kändes ju inte på riktigt om ingen kommenterade! Och när jag kommenterade gjorde jag det med en röst jag hört på tv. En bekant, lite täppt stämma.
I allt jag gjorde ville jag vara Arne Hegerfors. Det är tack vare Arne som jag gör det jag gör idag.

Det var något när Arne Hegerfors kommenterade som träffade rätt i mig direkt. Och jag visste det inte då, och har svårt att analysera också idag varför.
Men jag tror det hade mycket med trygghet att göra. Arne lämnade aldrig tittaren ovetandes. Inte bara genom att vara påläst, utan också genom att skickligt navigera så att han inte satte sig själv i svårigheter.
Arnes röst var en hand att hålla i under matchen. Ett sällskap, någon att se matchen tillsammans med. En kompis. I grund och botten det som tv-referat handlar om. Han är på min sida, och vi kan se matchen ihop.

Jag kan från min barndom få fram sporadiska Arne-citat i hjärnan.
Jag kan höra honom säga ’Danke schön’ plötsligt mitt under en match för att han blev bjuden på värmande te i kylan på en arena någonstans i Europa.
Jag minns att Carlton Palmer försökte markera Janne Eriksson på en hörna på Råsunda 1992.
Jag minns att fransmännen inte hade någon spelare på främre stolpen och att Limpar slår hörnorna både från höger och från vänster under samma EM.
Jag minns att jag blev arg när det inte var Arne som kommenterade Sverige Vs Rumänien 1994.

Arne har alltid satt tittaren i centrum. Matchen är alltid störst. När Arne var som bäst räckte matchen eller målet i sig, det fanns ingen anledning att skrika sig hes. Arne lät tittaren själv få ta ansvar för sina känslor i samband med matchen (matcher med Sverige undantaget). Det här gör att när jag minns Hegerfors-referat så minns jag också matchögonblicken, för jag har varit delaktig i händelsen själv. Arne har låtit det bli så.
När Niklas Holmgren körde sitt JA-NEJ-JA-referat från Premier League för någon säsong sen, så kommer jag ihåg referatet men inte mer av matchen än att Arsenal var med och spelade.

Och alla känslor hos tittaren får vara med hos Arne. Han respekterar sånt. Det är ganska sällan som Hegerfors i sitt referat intar en tung ställning så som yngre kollegor gör. Han kan göra det, men bara om referatet mår bra av det.
Jag kommer ihåg en match på Söderstadion för inte alls längesen som fick avbrytas. ”Ja, ni ser ju själva” sa Hegerfors när bildena på fansen kablades ut. Han behövde inte fördöma. Och ja, alla såg vad som hände. Lysande TV-referat!
Och Arne visste - Låt bilderna säga det.

Men han är inte rädd för att säga vad han tycker. Ofta i samband med något som han själv anser osportsligt. Som ”jajamen, det är scenskolan direkt det där” när Holland får en billig straff mot Västtyskland VM 1990. Och ”och HUR kan spelet få fortsätta” när Carlos river ner Bruno Bellone i VM 1986. Men Arnes storhet ligger i det enkla: Att tala till bilderna. Det har självaste Mats Strandberg sagt.

Jag har varit kollega med Arne Hegerfors i tio år nu. Jag kan inte säga att jag känner honom. När vi pratar handlar det mest om just referatet i sig, eller på senare år, hans hälsa. Ikväll kommenterar han sin sista match och i morgon blir det avslutningsfest för legendaren, en fest jag tyvärr inte kan medverka på.

Så mitt sätt att säga tack på är denna blogg.
Tack Arne för allt du genom åren lärt ut genom ditt referat och för alla härliga stunder du gett mig och massor, massor av andra framför TV’n. Ditt fina hantverk inom tv-referatet lever vidare i varje aktiv kommentator. Stort tack!

Att vara ny på jobbet

Posted on May 28, 2012 by Marie Barrling

Jag har ju precis börjat på en ny arbetsplats eftersom Youandmedia hyr ut mig som programledare för eftermiddagsprogrammet Fokus på SR Gävleborg. Och det är helt fantastiskt roligt att sända radio igen. Det är något väldigt fascinerande att dra upp de där reglarna och ställa alla de frågor som jag vill ha svar på till massa olika intressanta människor.

Men det är ju också alltid väldigt spännande att komma till en ny arbetsplats med alla olika människor som finns där.

Jag har alltid väldigt nytta av mina kunskaper om Ayurveda när jag kommer till ett nytt ställe. Allt blir så mycket lättare om jag delar in mina nya bekantskaper efter vilken kroppstyp som jag ser att de domineras av. Jag slipper oroa mig så mycket över hur de beter sig mot mig eftersom det allt som oftast passar ihop med deras element.

Som Vata-människorna (de i balans) som välkomnar mig på ett ganska snabbt, rappt och ibland flyktigt sätt. De fladdrar förbi och hejar och är sedan på väg någon annanstans. Inte för att de inte vill prata med mig (som det kan verka) utan för att de är sådana.
Eller de Vatadominerade som inte riktigt är i balans. De stannar, pratar men ser aldrig ut att riktigt lyssna på mig. Deras blick försvinner bort och det är lätt att tro att de inte finner mig intressant, eller att de till och med ogillar mig. Ibland pratar de snabbt och länge om sig själva men ser ut att helt tappa intresset när det blir min tur att säga något.

Oftast är det dock Vata-personerna som jag till slut klickar bäst med. Eftersom jag är så starkt Pita-dominerad så gör olikheterna att vi kompletterar varandra väldigt bra. Se bara på min Vataälskling här hemma.

De Pita-dominerade är de som jag oftast får bäst kontakt med i starten på ett ny arbetsplats. De kommer fram med värme, pratar kort och intensivt en stund och vi hittar nästan alltid något att skratta åt allra från första början.

Kaffa-dominerade är sällan journalister och därför träffar jag ett fåtal sådana människor på mina arbetsplatser. Men när jag väl gör det så pendlar jag mellan att tycka att de är lite för långsamma för min smak till att tycka att det är väldigt skönt att ha en sådan lugn person i min närhet. Det är dock väldigt sällan som jag känner av att det finns några negativa vibrationer mellan mig och en Kaffa.

Det som är skönt med det här är att jag slipper fundera och analysera så mycket över huruvida mina nya kollegor accepterar mig eller inte, istället kan jag förstå att de är i sig själva och att det inte påverkas särskilt mycket att mitt inträde i deras vardag. Fokus flyttas. Från mig och till verkligheten.

Att inte hamna i radioskugga

Posted on May 9, 2012 by Marie Barrling

4 februari 2005
Jag vaknar med den vanliga känslan av att befinna mig på en plats, i en värld, där jag inte känner mig riktigt hemma. Ett och ett halvt år har gått på Journalisthögskolan och jag har fortfarande inte hittat min plats bland alla kaxiga och, iallafall på ytan självsäkra skribenter i min klass. Lärarna dissar ständigt mina nyhetsartiklar och min egen självbild är snart bara en kopia av inlämningsuppgifterna som jag får tillbaka fullkladdade av röda markeringar och streck.

Just den här dagen är dock första dagen på något nytt. En tre veckor lång radio-indroduktion ska börja. Vi får i uppgift att producera ett program som ska hålla på i en timme och handla om vad som helst. Jag är ingen tyst och försiktig person men i den här omgivningen kvävs jag och på grund av det (eller tack vare) så får jag till slut uppdraget som konstigt nog blivit över.

- Du Marie får vara programledare.

Ni vet hur det är att komma hem? Det regnar och blåser ute. Du har cyklat hem med tunga matkassar och så öppnar du dörren till ditt hus. Därinne brinner en brasa i kakelugnen, det luktar nybakat bröd. I vardagsrummet vid elden sitter din älskade med ert barn i knät och läser en bok. Du sjunker ner i fåtöljen, drar upp en pläd över benen och får en tårar i ögonen för att allt plötsligt känns så rätt och för att du känner att du är där för att det är där du hör hemma.

Så kändes det den där första dagen på radioutbildningen. Allt var kaos såklart, det var ju lärarens tanke. Att vi skulle prova att göra ett program utan att kunna för att sedan se vad vi kunde göra annorlunda. Men jag bara satt där bakom mikrofonen och log. Äntligen.

Imorgon kommer jag via Youandmedia att jobba med radio igen. Häng med.

Jakten har bara börjat

Posted on March 27, 2012 by Petter Johansson

Ibland när engelska ligalag leder tillräckligt mycket över en motståndare, så kan det från lagets supportrar höras:
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?

Se där, en fotbollsanknytning.

Om vi tar det på ett mera filosofiskt sätt så är det nyttigt att lite då och då ställa sig frågan, Vem är jag?

Vem är jag och vad står jag för? Vem är den här människan bakom alla maskerna som vi använder. Hur får jag grepp om och hur kan jag ta fram det som kallas Mitt Sanna Jag.

Enligt författaren Janesh Vaidya, som vi hänvisar till en del i den här bloggen (och vars officiella hemsida finns här) handlar livet om att hitta det som just du är bäst på att göra. Vad ska du göra för att alla dina kreativa krafter ska samlas och avfyra sin fulla potential rakt ut i världen? Hmm?

Jag söker efter mitt sanna jag. Det har jag gjort ett tag. Det utvecklar mig massor. Inom alla områden.
I vardagslivet kan jag vara mera närvarande pappa med Mio.
I kärlekslivet en bättre kille för Marie.
I arbetslivet har jag utvecklats till en bättre kommentator under de senaste två åren än vad jag gjorde på dom åtta första.

På vägen mot det sanna jaget, för jag har inte hittat det än, ägnar jag mig åt något annat: Jag spelar roller.

Jag kan kliva in i olika roller, det sker exempelvis när jag känner mig osäker eller vill bevisa saker för mig själv.
När jag löneförhandlar kan jag ta på mig ’Jag är säker på vad jag vill och vet vad jag är värd’-kavajen. Det går oftast bra och ingen märker något.

Häromdagen tog jag på mig ’konferencierskjortan’ när jag ledde Gefle IF’s allsvenska upptaktsträff. Jag har svårt att stå framför människor och prata egentligen. Eller jag tror att jag har det. Men jag har också en känsla av att jag verkligen vill stå på en scen och nå ut till någon som lyssnar. Så jag provade, spelade rollen som konferencier, och gick därifrån väldigt mycket rikare än före.

Nyligen stod jag På Kastrups flygplats skulle köpa Kaffe på Starbucks.
Jag är snart framme vid kassan och upptäcker att kassörskan frågar alla kunder vad dom heter, allt för att kunna skriva namnet på koppen och på så sätt få rätt kaffe i rätt mugg till rätt kund.
Jag funderar lite, och tänker att jag uppfattar mig själv som ganska rolig ibland men att jag spontant med främlingar skulle vilja bli en smula mera avslappnad.
Jag tittar ner på min klädsel och upptäcker att jag har på mig ‘skoja med en främling’-skorna på mig.
Mitt sanna jag har utmanat mig och jag antar utmaningen.

Jag ska börja långsamt, jag ska säga ett annat namn till kassörskan än det jag egentligen heter.

Okej. Kön minskar och jag är framme. Jag gör min beställning och kassörskan tar fram sin penna o frågar, ’Och ditt namn är?’
Vad ska jag säga? Jag ska säga ett danskt namn. Självklart blir det en fotbollsspelare. Jag gör en volt i min fotbollsspelarkortlek och får fram ett ess:
- Sören Lerby, säger jag. Mitt namn är Sören Lerby.
- Sören? Säger kassörskan förvånat, som om hon visste att jag ljög.
Jag nickar. Håller tillbaka mitt skratt. Förstår hon att hon ovetandes är målvakt i min enorma humor-kupp? Är hon med på att bli en bricka i spelet runt min egen personutveckling?

Hon skriver Sören på koppen. Jag får min soya-latte och går därifrån mot min gate.

Jag är överlycklig.
Jag flinar där jag går. Någon tittar åt mitt håll och jag tvingas ta handen för munnen och iscensätta en hostning.
Jag vill ringa Marie o berätta men det är för tidigt på morgonen ännu. Oh, jag är en rolig kille, tänker jag. En erferenhet rikare. Ett steg till mot det sanna jaget.
Och Jakten har bara börjat.

Bildbevis.

Adrenalin i förvirringen

Posted on March 9, 2012 by Marie Barrling

I dag har jag jobbat med inbetalningen av Youandmedias första moms- och arbetsgivaravgift. Vi har en revisor som har hand om bokföringen men jag vill göra så mycket som möjligt själv.

Och det är verkligen häftigt när papper, rutor och siffror som först är helt förvirrande sedan klarnar och blir helt förståliga. Samtidigt som adrenalinet strömmar till över att klara av något krångligt blir jag dessutom tillfredsställd över att jag har koll på hur mycket pengar vi har kvar i företaget och hur mycket vi ska betala.

Nu ska jag äta en dadelboll med kakao och kokos i. Hurra för mig.

Vikten av att vara ETT

Posted on March 6, 2012 by Petter Johansson

Att leverera EN produkt.
Endast EN. Att vara bara EN.
Mycket i mitt liv handlar om det.

Jag älskar Bruce Springsteens musik av tusen anledningar men den tyngsta tror jag är att han levererar just EN produkt.
Han lägger ner sin fantastiska musik (mjuk, hård, långsam eller snabb) och text (om orättvisor, kärlek, hopp, drömmar, uppväxt eller politik) och så syr han ihop allting till ett enda stort härligt paket.
Hans låtar är en stor smäll på käften. Inga små lavetter.
Hans texter är stora slag med slägga. Inga duttar med en leksakshammare.
Texten parasiterar inte på musiken och musiken är inget för trångt fordral där texten inte kan andas. Text och musik är ett och samma.
Hans produkt blir trovärdig och sann. Den är på riktigt. Och det gör hela skillnaden för mig.

I mitt jobb handlar det också mycket om att leverera EN produkt. Kommenteringen ska leva i symbios med matchen, bilderna, händelserna, stämningen och även (oftast i elitseriehockey) grafiken (alltså det som tv-tittaren ser i form av skyltar i rutan, Powerplay-statistik, lagens form etc.).
Det som föder framgång när kommentatorn ska leverera EN produkt är det som på kommentatornsspråk kallas timing. Det vill säga, att säga något när det verkligen ska sägas. När jag jobbar med inhemsk idrott (fotbollsallsvenskan eller elitseriehockey) kan jag ta hjälp av en bildproducent för att lyckas med timingen, men det går inte med matcher från La Liga, där har jag ingen kontakt med BP.

Ett exempel. Häng med nu.
Jag har gjort min research och funnit att Xavi har gjort 10 mål i Barcelonatröjan den här säsongen. Han har under sina 14 år i Barca, aldrig gjort fler under en och samma säsong. Ett mål till så slår han personligt målrekord.

Okej. Så, när ska den här informationen användas?

Vissa saker måste uppfyllas för att det ska bli aktuellt att säga denna vår info om Xavi. 1) Han måste spela. 2) Han måste vara i bild.
Spelar han inte, finns det ingen anledning att prata om honom. Är han inte i bild hör infon inte hemma där.
Det blir konstigt för tittaren om kommentatorn pratar om Xavi när Iniesta är i bild eller när motståndarlaget har bollen eller till och med (gud förbjude) går till anfall. Infon som vi tagit fram försvinner då i vimlet av allt annat som händer. Inte bara är infon förlorad, vad värre är: du uppfattas som ett störningsmoment.
’Men varför sitter karln o pratar om Xavi när Real Madrid håller på att göra mål??’

Det optimala är att säga Xavi-infon i samband med att spelaren ifråga faktiskt gör mål.
Tänk er att Xavi får bollen utanför straffområdet och skjuter bollen i mål.
Vild glädje utbryter, Camp Nou kokar.
Här finns läget att få ut vår info MEN du får inte prata för mycket, då dränks din röst i jublet. Kanske hinner vi få ur oss:
”XAVI!! 2-0 TILL BARCA! OCH NU SLÅR HAN MÅLREKORD”
När repriserna rullat klart kan man räkna med en närbild på målskytten. Kanske kommer det en skylt också där det står: ’Xavi Hernandez, 32 años, 11 goles esta temporada’
Oj, vilket läge att förtydliga vår Xavi info!
”Xavi. En av dom finaste mittfältare Spanien haft. Och vilken målskytt han blivit på äldre dagar. 11e målet för säsongen för 32-åringen. På 14 säsonger i Barca har han aldrig tidigare gjort så många mål.”

Wow! Kommentering när den är som allra bäst!
Tittaren kan LÄSA skylten om spelaren, SE bilden på honom och HÖRA kommentatorn berätta om mittfältaren.
Grattis! Du har just levererat EN enda produkt. Fortsätt så i 90 minuter (eller 3×20) och du har gjort ett bra dagsverke.

Jag vill att mitt liv också ska vara ETT. En person. En unik varelse. Jag vill inte vara en person när jag jobbar och en annan när jag är hemma. Jag vill inte vara en person när jag träffar en människa, och en annan person när jag träffar någon annan.
Jobbet för att vara BARA JAG pågår ständigt.
Och jag blir aldrig klar, processen är ständigt pågående.
På ett bra sätt alltså.

En resa före matchen

Posted on February 27, 2012 by Petter Johansson

DÅ
Jag mår lite illa när jag vaknar. Och har ont i huvudet. Det har jag ju jämt dagen efter. Jag ligger kvar i sängen ett tag och tittar i taket. Jag funderar på vilken dag det är och vad jag ska göra idag. Jag kommer på att det är söndag och att jag ska kommentera match på Canalplus. Jag funderar ett tag till och undrar vilken match det är. Jag kommer inte riktigt på det, bara anar långt bort i bakhuvudet vilka lag som ska spela.
Det småregnar ute. Jag ringer en taxi. Jag tål inte att sitta o skaka på tunnelbanan hela vägen till Gärdet. Inte idag.
Medan jag väntar köper jag en latte och en croissant på Seveneleven att äta i väntan på taxin. Och så köper jag gudagåvan Snickers Kingsize som jag ska käka upp under dagen och en 50 centiliters cola som jag ska skölja ner den med.

Taxin stannar utanför Cananlplus och jag kliver in, tar plats framför en dator, loggar in och börjar mitt förarbete. Det är fyra timmar kvar till matchstart.
Och så sitter jag där med ögonen fastnaglade i bildskärmen. Jag hämtar kaffe fler gånger än vad jag borde. Jag hämtar inte för att jag är sugen, mer för att ta mig igenom dagen.

Jag är livrädd för att jag ska misslyckas. Jag är livrädd för att det ska avslöjas att jag inte kan något. Så jag pluggar mer o mer o mer. Jag äter min Snickers och jag dricker min cola. Och jag stressar för att bli klar. Problemet är att om man inte själv sätter gränserna, blir man aldrig klar. Jag kan sitta o plugga i dagar utan att bli klar.
Jag måste kartlägga Leccemittfältaren Giacomazzis barndom. Jag måste faktakolla om Fabrizio Cammarata i Napoli verkligen sprungit offisde flest gånger i ligan. Har Napoli verkligen inte gjort ett enda spelmål på Via del Mare sen Maradonas dagar?
Jag måste veta allt. Allt!

Avsparken närmar sig. Printern krånglar. Slut på papper. Vem står i Lecce idag förresten? Sicignano? Fan det har jag glömt kolla!

Matchen är över. Huvudvärken är kvar. Inget behov är tillfredsställt. Det finns inget roligt i det jag gör. Jag hör saker i mitt huvud som jag sagt under matchen. Dom låter…dom låter bara intetsägande.

NU
Mio skriker ’PAPPAPAPPAPAPPA’ och springer ut till mig i hallen.
- Mio, nu ska Pappa åka till jobbet en sväng. Vi får träffas i morgon bitti igen, säger jag.
- Bitti! Mmm… mumlar Mio. Ocky! Ocky!
- Ja, ibland jobbar jag med hockey, men idag ska jag kommentera fotboll.
-MÅÅÅL, skriker Mio. MÅÅL, och så springer han iväg.

På väg mot tunnelbanan stannar jag i en affär. Jag köper två apelsiner och en påse med lättsaltade pecannötter. Jag undrar för mig själv när jag ska bli hungrig nog att äta igen, woken med ris som jag åt innan jag gick till jobbet har gjort mig härligt mätt.
Jag lyssnar på Springsteens ’Land of hopes and dreams’ på vägen in. Om och om igen.
Inne på Canalplus loggar jag in och kollar det senaste kring matchen. Eftersom jag jobbar klart mindre nu och har bättre framförhållning än tidigare så har jag redan en bred o stabil bas att stå på. Mer än halva jobbet är redan gjort. Min hjärna är klar och fokuserad.

Jag tänker saker som ’Vad är storyn med just den här matchen?’ och ’vad är viktigt för tittarna att få veta före och under matchen’. Vilka hårdfakta är tillräckligt bra för att använda, och vad ska hända i matchen för att jag ska ta upp dom?
Hur ska jag kunna leverera en bra kommentatorsinsats som gör att den här matchen blir ett bra sällskap för någon som ska se den?

Jag skalar apelsinen. Jag skriver ner en inledning som jag kan använda när sändningen startar. En bra start är lika viktig för mig som för tittaren. Jag hämtar vatten och dricker, precis så mycket som jag känner att kroppen behöver.
Innan jag tar min laptop och mina anteckningar och går in i studion ropar någon långt inifrån i bakhuvudet: ’Hörrö… Har du verkligen kollat allt? Hur många assist har Iniesta gjort på bortaplan? Vilken klubb i Uruguay fosrtade Godín? Du vill väl inte bli avslöjad?’
Jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen. Jag tar några djupa andetag och går in i studion. Producenten räknar ner. Det pirrar. Jag är positivt laddad.

Athletico Madrid mot Barcelona blir en härlig och spännande match, och jag är själv nöjd med min instats. Jag bekräftar mig själv och jag blir påmind om att jag älskar det här jobbet.

Orka utan socker och kaffe

Posted on February 24, 2012 by Marie Barrling

Full fart idag. Jag jobbar hemma till två med ungefär tusen telefonsamtal. Ett av de gjorde att Youandmedia på måndag kan betala ut första lönen till oss. Jag älskar kicken när jag till slut förstår något som var krångligt först. När det sätter sig på plats i huvudet strömmar adrenalinet till. Lite som när jag förut var beroende av kaffe. Fast nu äkta.

Från klockan två jobbar jag på Arbetarbladet och redigerar Estelle-sidor.

Petter leder ett spinningpass på förmiddagen och förbereder sen helgens matcher tills det är dags att hämta Mio på förskolan.

Därför behöver vi den här i dag. Prova du oxå! Och ge till dina barn.

Bildredigering och ödesmatch

Posted on February 23, 2012 by Marie Barrling

Idag jobbar vi. Jag med hemsidan och diverse bildredigering och Petter med förberedelser inför kvällens match, Dif-Växjö i Globen. Kommentar på det Petter?

“Öhhh, otroligt viktigt match för båda lagen och för mig. Det är nämligen min sista hockeymatch för säsongen.”

Och jag känner mig otroligt kreativ efter morgonens löptur. Konstigt det där med bildredigering dock. Hur jag än gör så blir bilderna alltid i Sepia till slut.