Jag minns det från foton. Jag hade två minigolfklubbor som stavar och hade lyckats få tag i ett par skidglasögon. Jag lättade på skidglasögonen för att ta bort imaginär imma, minigolfklubborna hackade jag lite i marken för att få fäste. I gräset. Och sen sprang jag barfota backen ner. Och kommenterade. Det var Marc Girardelli, det var Stenmark, Bojan Krizaj och Zurbriggen.
Vi bilade ner till Spanien under somrarna när jag var yngre. I bilen ner fördrev jag tiden med att lotta en tennisturnering som jag skulle spela när jag väl kom fram. Väl framme spelade jag mot en vägg. Och kommenterade. Sanchez, Lendl, Sanchez, Lendl, SANCHEZ, LEEENDL, SAANCHEEEZ….15—0.
Samma sak under fem somrar på varsin sida av 90-talstrecket.
På mellanstadiet snodde jag hem en grön pärm i papp från skolan. Den använde till att förvara min alldeles egna Champions League-turnering i. Jag lottade grupper och sen gav jag mig ut och spelade matcherna själv i 7-mannamålet utanför vårt hus. Jag spelade själv, iscensatte spännande situationer. Och kommenterade.
Jag vet inte vad grannarna trodde om mig. Jag brydde mig inte.
Ingen Champions League spelades dock klart till slutet. Det jag minns, konstigt nog, är att brasilianaren o mittbacken Mozer i Benfica (otroligt) överraskande vann skytteligan ett år.
Mozer hade en bra match mot Parma när han nickade in ett hattrick.
Min bäste kompis Christian och jag spelade varje sommar en fotbollsturnering ute vid hans stuga några mil utanför Linköping. Vi spelade VM och EM, ibland ville vi enbart ha med bra lag och fick då komponera ihop vårat eget för-VM. Vi kunde ta med vilka spelare vi ville. Var man cool, bra och såg snygg ut var man garanterat med. Le Tissier och Le Saux var givna i England, mest på grund av sina sköna namn. Värre var det för exempelvis Christian Ziege som inte fick vara med i Tyskland. Min polare hade sett honom på bild och tyckte att vi fick hitta på att han blivit skadad. För Ziege var helt enkelt för ful o fick inte vara med.
Sen spelade vi matcherna och kommenterade. Vi gjorde det här varje sommar fram tills… Nej, jag vill inte ens säga hur gamla vi var när sista turneringen spelades.
Så såg min inledande kommentatorsbana ut. Vad jag än gjorde så kommenterade jag. Det kändes ju inte på riktigt om ingen kommenterade! Och när jag kommenterade gjorde jag det med en röst jag hört på tv. En bekant, lite täppt stämma.
I allt jag gjorde ville jag vara Arne Hegerfors. Det är tack vare Arne som jag gör det jag gör idag.
Det var något när Arne Hegerfors kommenterade som träffade rätt i mig direkt. Och jag visste det inte då, och har svårt att analysera också idag varför.
Men jag tror det hade mycket med trygghet att göra. Arne lämnade aldrig tittaren ovetandes. Inte bara genom att vara påläst, utan också genom att skickligt navigera så att han inte satte sig själv i svårigheter.
Arnes röst var en hand att hålla i under matchen. Ett sällskap, någon att se matchen tillsammans med. En kompis. I grund och botten det som tv-referat handlar om. Han är på min sida, och vi kan se matchen ihop.
Jag kan från min barndom få fram sporadiska Arne-citat i hjärnan.
Jag kan höra honom säga ’Danke schön’ plötsligt mitt under en match för att han blev bjuden på värmande te i kylan på en arena någonstans i Europa.
Jag minns att Carlton Palmer försökte markera Janne Eriksson på en hörna på Råsunda 1992.
Jag minns att fransmännen inte hade någon spelare på främre stolpen och att Limpar slår hörnorna både från höger och från vänster under samma EM.
Jag minns att jag blev arg när det inte var Arne som kommenterade Sverige Vs Rumänien 1994.
Arne har alltid satt tittaren i centrum. Matchen är alltid störst. När Arne var som bäst räckte matchen eller målet i sig, det fanns ingen anledning att skrika sig hes. Arne lät tittaren själv få ta ansvar för sina känslor i samband med matchen (matcher med Sverige undantaget). Det här gör att när jag minns Hegerfors-referat så minns jag också matchögonblicken, för jag har varit delaktig i händelsen själv. Arne har låtit det bli så.
När Niklas Holmgren körde sitt JA-NEJ-JA-referat från Premier League för någon säsong sen, så kommer jag ihåg referatet men inte mer av matchen än att Arsenal var med och spelade.
Och alla känslor hos tittaren får vara med hos Arne. Han respekterar sånt. Det är ganska sällan som Hegerfors i sitt referat intar en tung ställning så som yngre kollegor gör. Han kan göra det, men bara om referatet mår bra av det.
Jag kommer ihåg en match på Söderstadion för inte alls längesen som fick avbrytas. ”Ja, ni ser ju själva” sa Hegerfors när bildena på fansen kablades ut. Han behövde inte fördöma. Och ja, alla såg vad som hände. Lysande TV-referat!
Och Arne visste - Låt bilderna säga det.
Men han är inte rädd för att säga vad han tycker. Ofta i samband med något som han själv anser osportsligt. Som ”jajamen, det är scenskolan direkt det där” när Holland får en billig straff mot Västtyskland VM 1990. Och ”och HUR kan spelet få fortsätta” när Carlos river ner Bruno Bellone i VM 1986. Men Arnes storhet ligger i det enkla: Att tala till bilderna. Det har självaste Mats Strandberg sagt.
Jag har varit kollega med Arne Hegerfors i tio år nu. Jag kan inte säga att jag känner honom. När vi pratar handlar det mest om just referatet i sig, eller på senare år, hans hälsa. Ikväll kommenterar han sin sista match och i morgon blir det avslutningsfest för legendaren, en fest jag tyvärr inte kan medverka på.
Så mitt sätt att säga tack på är denna blogg.
Tack Arne för allt du genom åren lärt ut genom ditt referat och för alla härliga stunder du gett mig och massor, massor av andra framför TV’n. Ditt fina hantverk inom tv-referatet lever vidare i varje aktiv kommentator. Stort tack!
