Vi har annat för oss än att blogga här (och har haft ett tag som ni ser) i inläggsdatumen. Läs gärna i arkivet och kontakta oss om du vill på marie@barrling.se eller petter@barrling.se. Du kan också följa Marie här och Petter här. Vi hörs!
Vår son Mios morfar är förbundskapten för U19-landslaget i fotboll. I somras vann de EM och sen dess har Mios stora idol varit Malin Diaz som i finalen gjorde det avgörande målet.
Mio har sett målet tusen gånger på Youtube, han “är” Malin när vi spelar fotboll (vilket är minst tre gånger om dagen) och han gör samma målgest som Malin gjorde när hon avgjorde.
När morfar kom hem från senaste landslagssamlingen hade han med sig den bästa presenten. Malin hade spelat in en videohälsning där hon ger Mio tips om hur han kan träna på målgesten.
Nu har vi sett videon femtio gånger i rad men lyckan i Mios ögon har inte minskat alls. Tänk att stjärnan Malin skickat en hälsning just till honom!
Och jag tänker att det ger lite hopp för framtidens jämställdhet. Om Mio kan ha en nittonårig tjej som största förebild så kan väl fler fotbollskillar! Om vi bara anstränger oss lite.
Med tanke på kommande bäbis gjorde vi ett riktigt storkok vegetarisk paella idag. Och det blev fantastiskt gott. Vi gjorde varsin omgång så nu har vi två underbara versioner.
Väldigt lätt var det faktiskt också.
Häll i olja i stoooor stekpanna eller wokpanna. Mycket olja! Häll i saffran. Ett paket. Och andra kryddor du tycker är goda. Jag hade chili, vitlök, salt och örtsalt. Häll i lök och fräs ordentligt i kryddor och olja. Sen häll i goda saker. Jag hade broccoli, morötter, ärtor, tofu, majs, champinjoner, paprika.
Petter gjorde i annan stekpanna och hade soyakorv och alger + grönsaker och en indisk currykrydda. Hans blev faktiskt ännu godare. Shh.
Sen i med allt i en långpanna och blanda i kokt ris. In i ugnen i tjugo minuter, 175 grader!
Servera med citron. Viktigt.
Ibland kommer jag på att jag i några dagar ätit lite för mycket sådant som jag inte mår bra av. Lite gluten, lite halvfabrikat och lite mjölkprodukter till exempel. Då är det så härligt att gå tillbaka till grunden och göra middag med bara (för oss) bra saker i.
Så kändes det förra veckan och då blev det linssoppa med potatis och cornfärs. Till utseendet ser den ganska grå ut men den var otroligt god, väldigt enkel och det kändes som att kroppen hurrade. Mio tyckte också väldigt mycket om den.
Det här behöver du:
-12 potatisar (gärna färskpotatis)
- 5 morötter
- 1-2 dl ärtor
- En påse cornfärs
- 2 dl linser (eller mer om du vill ha linsdominans)
- 2 tärningar grönsaksbuljong
- Favoritkryddor
(Det här var vad vi hade hemma. Andra saker som kan vara goda i är broccoli, kikärtor, bönor, majs, paprika. Eller såhär: Det du tycker är gott.)
Såhär gör du:
Koka linserna i en kvart. Koka potatis och morötter tillsammans. Salta.
Stek cornfärsen i olja. Krydda oljan innan du häller i färsen. Med salt, örtsalt, chili, ingefära eller vitlök. Det du gillar helt enkelt. Krydda ordentligt!
Häll bort vattnet från linserna och häll i dem och cornfärsen hos potatisen och morötterna. Häll på mer vatten om det behövs.
Häll i ärtorna och två bitar grönsaksbuljong. Krydda med dina favoritkryddor. Låt det koka lite till.
Åhh, det är så fint att ni är så många som är inne trots att vi är sega på att uppdatera just nu.
Anledningen för mig är att jag jobbar här i veckorna och mest vill leka på helgerna. Petter leker i veckorna och jobbar på helgerna. Närmst nu kan du se honom i Canal+ på måndag när han gör Malmö FF-Gais.
Förra helgen jobbade vi dock ingenting utan tog en minisemester och åkte till Högbo Bruk och fick två underbara dagar med lek, god mat och minigolf. Här kommer lite bilder därifrån.
Vi hörs snarare igen. Vi har massa fina glutenfria, laktosfria och sockerfria recept på lager åt er!
Mio inspirerar på många sätt. Idag på ännu ett. För efter en varm vecka i Spanien så tyckte vi kanske inte att regn var det roligaste vädret att komma hem till.
Men Mio värderar överhuvudtaget inte vädret. Han konstaterar att det regnar och sen säger han att han vill gå ut. Han vill ha “regnjacka” och “regnstöövla” och så går vi ut.
För själva tar vi liksom för förgivet att regn är lika med innedag.
Men idag bestämde Mio och då fick vi en fin dag när vi kastade stenar i ån i Valls Hage och sen besökte ett kafé i bönan där det fanns en båt på land med blommor i! Succé!
Känslan av ren äkta glädje. När kände du den senast?
Jag gjorde det i lördags. Staden var San Sebastian och stadion hette Anoeta. Efter borttappade pass, ett försök att lämna tillbaka fel hyrbil och några vilsepromenader var vi äntligen där.
De säger att det ösregnade, men det är inget jag kommer ihåg. Istället minns jag min bästa väns blick när hon förstår att det är introt på hennes favoritlåt som hon hör. Den äkta, oförställda glädjen i hennes ögon får mina att tåras av annat än regnet. Och mer av de kommer när Bruce på spanska säger:
“Esta cancion es para todos que luchar.” (Den här låten är till alla här som kämpar.)
Och så spelar han den fina “Jack of all Trades”. Och det är som att de 45 000 på arenan får hopp om sitt lands framtid. Mitt i värsta krisen.
Vi tror ett tag att han för en gångs skull inte kommer att spela vår Badlands. Men så kommer den, precis mot slutet, och Petter springer runt i en stor cirkel och är ett flygplan av exploderande glädje.
I lördags kände jag känslan av ren och äkta glädje. Om och om igen. Tack.
Jag minns det från foton. Jag hade två minigolfklubbor som stavar och hade lyckats få tag i ett par skidglasögon. Jag lättade på skidglasögonen för att ta bort imaginär imma, minigolfklubborna hackade jag lite i marken för att få fäste. I gräset. Och sen sprang jag barfota backen ner. Och kommenterade. Det var Marc Girardelli, det var Stenmark, Bojan Krizaj och Zurbriggen.
Vi bilade ner till Spanien under somrarna när jag var yngre. I bilen ner fördrev jag tiden med att lotta en tennisturnering som jag skulle spela när jag väl kom fram. Väl framme spelade jag mot en vägg. Och kommenterade. Sanchez, Lendl, Sanchez, Lendl, SANCHEZ, LEEENDL, SAANCHEEEZ….15—0.
Samma sak under fem somrar på varsin sida av 90-talstrecket.
På mellanstadiet snodde jag hem en grön pärm i papp från skolan. Den använde till att förvara min alldeles egna Champions League-turnering i. Jag lottade grupper och sen gav jag mig ut och spelade matcherna själv i 7-mannamålet utanför vårt hus. Jag spelade själv, iscensatte spännande situationer. Och kommenterade.
Jag vet inte vad grannarna trodde om mig. Jag brydde mig inte.
Ingen Champions League spelades dock klart till slutet. Det jag minns, konstigt nog, är att brasilianaren o mittbacken Mozer i Benfica (otroligt) överraskande vann skytteligan ett år.
Mozer hade en bra match mot Parma när han nickade in ett hattrick.
Min bäste kompis Christian och jag spelade varje sommar en fotbollsturnering ute vid hans stuga några mil utanför Linköping. Vi spelade VM och EM, ibland ville vi enbart ha med bra lag och fick då komponera ihop vårat eget för-VM. Vi kunde ta med vilka spelare vi ville. Var man cool, bra och såg snygg ut var man garanterat med. Le Tissier och Le Saux var givna i England, mest på grund av sina sköna namn. Värre var det för exempelvis Christian Ziege som inte fick vara med i Tyskland. Min polare hade sett honom på bild och tyckte att vi fick hitta på att han blivit skadad. För Ziege var helt enkelt för ful o fick inte vara med.
Sen spelade vi matcherna och kommenterade. Vi gjorde det här varje sommar fram tills… Nej, jag vill inte ens säga hur gamla vi var när sista turneringen spelades.
Så såg min inledande kommentatorsbana ut. Vad jag än gjorde så kommenterade jag. Det kändes ju inte på riktigt om ingen kommenterade! Och när jag kommenterade gjorde jag det med en röst jag hört på tv. En bekant, lite täppt stämma.
I allt jag gjorde ville jag vara Arne Hegerfors. Det är tack vare Arne som jag gör det jag gör idag.
Det var något när Arne Hegerfors kommenterade som träffade rätt i mig direkt. Och jag visste det inte då, och har svårt att analysera också idag varför.
Men jag tror det hade mycket med trygghet att göra. Arne lämnade aldrig tittaren ovetandes. Inte bara genom att vara påläst, utan också genom att skickligt navigera så att han inte satte sig själv i svårigheter.
Arnes röst var en hand att hålla i under matchen. Ett sällskap, någon att se matchen tillsammans med. En kompis. I grund och botten det som tv-referat handlar om. Han är på min sida, och vi kan se matchen ihop.
Jag kan från min barndom få fram sporadiska Arne-citat i hjärnan.
Jag kan höra honom säga ’Danke schön’ plötsligt mitt under en match för att han blev bjuden på värmande te i kylan på en arena någonstans i Europa.
Jag minns att Carlton Palmer försökte markera Janne Eriksson på en hörna på Råsunda 1992.
Jag minns att fransmännen inte hade någon spelare på främre stolpen och att Limpar slår hörnorna både från höger och från vänster under samma EM.
Jag minns att jag blev arg när det inte var Arne som kommenterade Sverige Vs Rumänien 1994.
Arne har alltid satt tittaren i centrum. Matchen är alltid störst. När Arne var som bäst räckte matchen eller målet i sig, det fanns ingen anledning att skrika sig hes. Arne lät tittaren själv få ta ansvar för sina känslor i samband med matchen (matcher med Sverige undantaget). Det här gör att när jag minns Hegerfors-referat så minns jag också matchögonblicken, för jag har varit delaktig i händelsen själv. Arne har låtit det bli så.
När Niklas Holmgren körde sitt JA-NEJ-JA-referat från Premier League för någon säsong sen, så kommer jag ihåg referatet men inte mer av matchen än att Arsenal var med och spelade.
Och alla känslor hos tittaren får vara med hos Arne. Han respekterar sånt. Det är ganska sällan som Hegerfors i sitt referat intar en tung ställning så som yngre kollegor gör. Han kan göra det, men bara om referatet mår bra av det.
Jag kommer ihåg en match på Söderstadion för inte alls längesen som fick avbrytas. ”Ja, ni ser ju själva” sa Hegerfors när bildena på fansen kablades ut. Han behövde inte fördöma. Och ja, alla såg vad som hände. Lysande TV-referat!
Och Arne visste - Låt bilderna säga det.
Men han är inte rädd för att säga vad han tycker. Ofta i samband med något som han själv anser osportsligt. Som ”jajamen, det är scenskolan direkt det där” när Holland får en billig straff mot Västtyskland VM 1990. Och ”och HUR kan spelet få fortsätta” när Carlos river ner Bruno Bellone i VM 1986. Men Arnes storhet ligger i det enkla: Att tala till bilderna. Det har självaste Mats Strandberg sagt.
Jag har varit kollega med Arne Hegerfors i tio år nu. Jag kan inte säga att jag känner honom. När vi pratar handlar det mest om just referatet i sig, eller på senare år, hans hälsa. Ikväll kommenterar han sin sista match och i morgon blir det avslutningsfest för legendaren, en fest jag tyvärr inte kan medverka på.
Så mitt sätt att säga tack på är denna blogg.
Tack Arne för allt du genom åren lärt ut genom ditt referat och för alla härliga stunder du gett mig och massor, massor av andra framför TV’n. Ditt fina hantverk inom tv-referatet lever vidare i varje aktiv kommentator. Stort tack!
Jag har ju precis börjat på en ny arbetsplats eftersom Youandmedia hyr ut mig som programledare för eftermiddagsprogrammet Fokus på SR Gävleborg. Och det är helt fantastiskt roligt att sända radio igen. Det är något väldigt fascinerande att dra upp de där reglarna och ställa alla de frågor som jag vill ha svar på till massa olika intressanta människor.
Men det är ju också alltid väldigt spännande att komma till en ny arbetsplats med alla olika människor som finns där.
Jag har alltid väldigt nytta av mina kunskaper om Ayurveda när jag kommer till ett nytt ställe. Allt blir så mycket lättare om jag delar in mina nya bekantskaper efter vilken kroppstyp som jag ser att de domineras av. Jag slipper oroa mig så mycket över hur de beter sig mot mig eftersom det allt som oftast passar ihop med deras element.
Som Vata-människorna (de i balans) som välkomnar mig på ett ganska snabbt, rappt och ibland flyktigt sätt. De fladdrar förbi och hejar och är sedan på väg någon annanstans. Inte för att de inte vill prata med mig (som det kan verka) utan för att de är sådana.
Eller de Vatadominerade som inte riktigt är i balans. De stannar, pratar men ser aldrig ut att riktigt lyssna på mig. Deras blick försvinner bort och det är lätt att tro att de inte finner mig intressant, eller att de till och med ogillar mig. Ibland pratar de snabbt och länge om sig själva men ser ut att helt tappa intresset när det blir min tur att säga något.
Oftast är det dock Vata-personerna som jag till slut klickar bäst med. Eftersom jag är så starkt Pita-dominerad så gör olikheterna att vi kompletterar varandra väldigt bra. Se bara på min Vataälskling här hemma.
De Pita-dominerade är de som jag oftast får bäst kontakt med i starten på ett ny arbetsplats. De kommer fram med värme, pratar kort och intensivt en stund och vi hittar nästan alltid något att skratta åt allra från första början.
Kaffa-dominerade är sällan journalister och därför träffar jag ett fåtal sådana människor på mina arbetsplatser. Men när jag väl gör det så pendlar jag mellan att tycka att de är lite för långsamma för min smak till att tycka att det är väldigt skönt att ha en sådan lugn person i min närhet. Det är dock väldigt sällan som jag känner av att det finns några negativa vibrationer mellan mig och en Kaffa.
Det som är skönt med det här är att jag slipper fundera och analysera så mycket över huruvida mina nya kollegor accepterar mig eller inte, istället kan jag förstå att de är i sig själva och att det inte påverkas särskilt mycket att mitt inträde i deras vardag. Fokus flyttas. Från mig och till verkligheten.
Vi har ett projekt pågång. Det handlar om vår trädgård. Vår förut alldeles igenvuxna plätt som nu börjar fyllas av odlingar med morötter, potatis, solrosor och spenat.
Att arbeta med jorden och plantera saker är något som passar väldigt bra för människor med mycket Pita eller Vata i sig. Det säger sig ju självt att två element som ofta behöver grundas lite mår bra av att jobba med jorden.
Sen mår ju alla människor bra av arbeta med kroppen och framförallt ute. Helt otroligt vad bra vi mår efter en dags jobb.
Här potatislandet.
