Tusen ord om Arne Hegerfors.

Jag minns det från foton. Jag hade två minigolfklubbor som stavar och hade lyckats få tag i ett par skidglasögon.  Jag lättade på skidglasögonen för att ta bort imaginär imma, minigolfklubborna hackade jag lite i marken för att få fäste. I gräset. Och sen sprang jag barfota backen ner. Och kommenterade. Det var Marc Girardelli, det var Stenmark, Bojan Krizaj och Zurbriggen.

Vi bilade ner till Spanien under somrarna när jag var yngre. I bilen ner fördrev jag tiden med att lotta en tennisturnering som jag skulle spela när jag väl kom fram. Väl framme spelade jag mot en vägg. Och kommenterade. Sanchez, Lendl, Sanchez, Lendl, SANCHEZ, LEEENDL, SAANCHEEEZ….15—0.
Samma sak under fem somrar på varsin sida av 90-talstrecket.

På mellanstadiet snodde jag hem en grön pärm i papp från skolan. Den använde till att förvara min alldeles egna Champions League-turnering i. Jag lottade grupper och sen gav jag mig ut och spelade matcherna själv i 7-mannamålet utanför vårt hus. Jag spelade själv, iscensatte spännande situationer. Och kommenterade.
Jag vet inte vad grannarna trodde om mig. Jag brydde mig inte.
Ingen Champions League spelades dock klart till slutet. Det jag minns, konstigt nog, är att brasilianaren o mittbacken Mozer i Benfica (otroligt) överraskande vann skytteligan ett år.
Mozer hade en bra match mot Parma när han nickade in ett hattrick.

Min bäste kompis Christian och jag spelade varje sommar en fotbollsturnering ute vid hans stuga några mil utanför Linköping. Vi spelade VM och EM, ibland ville vi enbart ha med bra lag och fick då komponera ihop vårat eget för-VM. Vi kunde ta med vilka spelare vi ville. Var man cool, bra och såg snygg ut var man garanterat med. Le Tissier och Le Saux var givna i England, mest på grund av sina sköna namn. Värre var det för exempelvis Christian Ziege som inte fick vara med i Tyskland. Min polare hade sett honom på bild och tyckte att vi fick hitta på att han blivit skadad. För Ziege var helt enkelt för ful o fick inte vara med.
Sen spelade vi matcherna och kommenterade. Vi gjorde det här varje sommar fram tills… Nej, jag vill inte ens säga hur gamla vi var när sista turneringen spelades.

Så såg min inledande kommentatorsbana ut. Vad jag än gjorde så kommenterade jag. Det kändes ju inte på riktigt om ingen kommenterade! Och när jag kommenterade gjorde jag det med en röst jag hört på tv. En bekant, lite täppt stämma.
I allt jag gjorde ville jag vara Arne Hegerfors. Det är tack vare Arne som jag gör det jag gör idag.

Det var något när Arne Hegerfors kommenterade som träffade rätt i mig direkt. Och jag visste det inte då, och har svårt att analysera också idag varför.
Men jag tror det hade mycket med trygghet att göra. Arne lämnade aldrig tittaren ovetandes. Inte bara genom att vara påläst, utan också genom att skickligt navigera så att han inte satte sig själv i svårigheter.
Arnes röst var en hand att hålla i under matchen. Ett sällskap, någon att se matchen tillsammans med. En kompis. I grund och botten det som tv-referat handlar om. Han är på min sida, och vi kan se matchen ihop.

Jag kan från min barndom få fram sporadiska Arne-citat i hjärnan.
Jag kan höra honom säga ’Danke schön’ plötsligt mitt under en match för att han blev bjuden på värmande te i kylan på en arena någonstans i Europa.
Jag minns att Carlton Palmer försökte markera Janne Eriksson på en hörna på Råsunda 1992.
Jag minns att fransmännen inte hade någon spelare på främre stolpen och att Limpar slår hörnorna både från höger och från vänster under samma EM.
Jag minns att jag blev arg när det inte var Arne som kommenterade Sverige Vs Rumänien 1994.

Arne har alltid satt tittaren i centrum. Matchen är alltid störst. När Arne var som bäst räckte matchen eller målet i sig, det fanns ingen anledning att skrika sig hes. Arne lät tittaren själv få ta ansvar för sina känslor i samband med matchen (matcher med Sverige undantaget). Det här gör att när jag minns Hegerfors-referat så minns jag också matchögonblicken, för jag har varit delaktig i händelsen själv. Arne har låtit det bli så.
När Niklas Holmgren körde sitt JA-NEJ-JA-referat från Premier League för någon säsong sen, så kommer jag ihåg referatet men inte mer av matchen än att Arsenal var med och spelade.

Och alla känslor hos tittaren får vara med hos Arne. Han respekterar sånt. Det är ganska sällan som Hegerfors i sitt referat intar en tung ställning så som yngre kollegor gör. Han kan göra det, men bara om referatet mår bra av det.
Jag kommer ihåg en match på Söderstadion för inte alls längesen som fick avbrytas. ”Ja, ni ser ju själva” sa Hegerfors när bildena på fansen kablades ut. Han behövde inte fördöma. Och ja, alla såg vad som hände. Lysande TV-referat!
Och Arne visste - Låt bilderna säga det.

Men han är inte rädd för att säga vad han tycker. Ofta i samband med något som han själv anser osportsligt. Som ”jajamen, det är scenskolan direkt det där” när Holland får en billig straff mot Västtyskland VM 1990. Och ”och HUR kan spelet få fortsätta” när Carlos river ner Bruno Bellone i VM 1986. Men Arnes storhet ligger i det enkla: Att tala till bilderna. Det har självaste Mats Strandberg sagt.

Jag har varit kollega med Arne Hegerfors i tio år nu. Jag kan inte säga att jag känner honom. När vi pratar handlar det mest om just referatet i sig, eller på senare år, hans hälsa. Ikväll kommenterar han sin sista match och i morgon blir det avslutningsfest för legendaren, en fest jag tyvärr inte kan medverka på.

Så mitt sätt att säga tack på är denna blogg.
Tack Arne för allt du genom åren lärt ut genom ditt referat och för alla härliga stunder du gett mig och massor, massor av andra framför TV’n. Ditt fina hantverk inom tv-referatet lever vidare i varje aktiv kommentator. Stort tack!

Meningen

Jag har funderat länge nu men tror att jag börjar komma på det.

Ögonblicken. Det är ögonblicken som spelar roll.

Lukten av Mios hår som väcker mig när han krupit riktigt nära i sömnen.

Känslan i bröstet när jag springer riktigt fort men ändå känner att jag andas starkt och får in det syre jag behöver.

Det där kärleksfulla meddelandet från min bästa vän.

Tillfredsställelsen när jag är mitt i något riktigt kreativt, då ingen kan nå mig.

Ljudet av Petters skratt när jag sagt något som bara han och jag förstår det roliga i.

Sekunderna före jag börjar äta på en stor frukost med gröt, frukt, nötter, juice, avokado, hummus och varmt vatten.

Ögonblicken. Det är de som är meningen.

Vikten av att vara ETT

Att leverera EN produkt.
Endast EN. Att vara bara EN.
Mycket i mitt liv handlar om det.

Jag älskar Bruce Springsteens musik av tusen anledningar men den tyngsta tror jag är att han levererar  just EN produkt.
Han lägger ner sin fantastiska musik (mjuk, hård, långsam eller snabb) och text (om orättvisor, kärlek, hopp, drömmar, uppväxt eller politik) och så syr han ihop allting till ett enda stort härligt paket.
Hans låtar är en stor smäll på käften. Inga små lavetter.
Hans texter är stora slag med slägga. Inga duttar med en leksakshammare.
Texten parasiterar inte på musiken och musiken är inget för trångt fordral där texten inte kan andas. Text och musik är ett och samma.
Hans produkt blir trovärdig och sann. Den är på riktigt. Och det gör hela skillnaden för mig.

I mitt jobb handlar det också mycket om att leverera EN produkt. Kommenteringen ska leva i symbios med matchen, bilderna, händelserna, stämningen och även (oftast i elitseriehockey) grafiken (alltså det som tv-tittaren ser i form av skyltar i rutan, Powerplay-statistik, lagens form etc.).
Det som föder framgång när kommentatorn ska leverera EN produkt är det som på kommentatornsspråk kallas timing. Det vill säga, att säga något när det verkligen ska sägas. När jag jobbar med inhemsk idrott (fotbollsallsvenskan eller elitseriehockey) kan jag ta hjälp av en bildproducent för att lyckas med timingen, men det går inte med matcher från La Liga, där har jag ingen kontakt med BP.

Ett exempel. Häng med nu.
Jag har gjort min research och funnit att Xavi har gjort 10 mål i Barcelonatröjan den här säsongen. Han har under sina 14 år i Barca, aldrig gjort fler under en och samma säsong. Ett mål till så slår han personligt målrekord.

Okej. Så, när ska den här informationen användas?

Vissa saker måste uppfyllas för att det ska bli aktuellt att säga denna vår info om Xavi. 1) Han måste spela. 2) Han måste vara i bild.
Spelar han inte, finns det ingen anledning att prata om honom. Är han inte i bild hör infon inte hemma där.
Det blir konstigt för tittaren om kommentatorn pratar om Xavi när Iniesta är i bild eller när motståndarlaget har bollen eller till och med (gud förbjude) går till anfall. Infon som vi tagit fram försvinner då i vimlet av allt annat som händer. Inte bara är infon förlorad, vad värre är: du uppfattas som ett störningsmoment.
’Men varför sitter karln o pratar om Xavi när Real Madrid håller på att göra mål??’

Det optimala är att säga Xavi-infon i samband med att spelaren ifråga faktiskt gör mål.
Tänk er att Xavi får bollen utanför straffområdet och skjuter bollen i mål.
Vild glädje utbryter, Camp Nou kokar.
Här finns läget att få ut vår info MEN du får inte prata för mycket, då dränks din röst i jublet. Kanske hinner vi få ur oss:
”XAVI!! 2-0 TILL BARCA! OCH NU SLÅR HAN MÅLREKORD”
När repriserna rullat klart kan man räkna med en närbild på målskytten. Kanske kommer det en skylt också där det står: ’Xavi Hernandez, 32 años, 11 goles esta temporada’
Oj, vilket läge att förtydliga vår Xavi info!
”Xavi. En av dom finaste mittfältare Spanien haft. Och vilken målskytt han blivit på äldre dagar. 11e målet för säsongen för 32-åringen. På 14 säsonger i Barca har han aldrig tidigare gjort så många mål.”

Wow! Kommentering när den är som allra bäst!
Tittaren kan LÄSA skylten om spelaren, SE bilden på honom och HÖRA kommentatorn berätta om mittfältaren.
Grattis! Du har just levererat EN enda produkt. Fortsätt så i 90 minuter (eller 3×20) och du har gjort ett bra dagsverke.

Jag vill att mitt liv också ska vara ETT. En person. En unik varelse. Jag vill inte vara en person när jag jobbar och en annan när jag är hemma. Jag vill inte vara en person när jag träffar en människa, och en annan person när jag träffar någon annan.
Jobbet för att vara BARA JAG pågår ständigt.
Och jag blir aldrig klar, processen är ständigt pågående.
På ett bra sätt alltså.

Nötter är dyrt! Visst?

I den här familjen käkar vi mycket nötter. Största delen av intaget får vi när vi käkar gröt på mornarna. Förutom att gröten redan innehåller havregryn, boveteflingor och exempelvis linfrön så hackar vi alltid på lite övriga nötter och russin. Mest använder vi oss av valnötter, paranötter, hasselnötter och pecan.

Så står jag på Ica Maxi som vuxna människor gör och kollar på de olika nötterna som hänger där på sina krokar. Jag kollar hur förbannat dyrt det är med dom där nyttiga diamanterna. Jag tar en paranötspåse och väger den i min hand. ’250 gram’ läser jag. ’49 kronor’ säger jag högt för mig själv. ’Satans dyrt’ mumlar jag när jag med stor tveksamhet låter dom glida ner i kundvagnen.

Jag visar Marie påsen och säger ’49 spänn för den där lilla påsen! Det är ju helt sjukt egentligen! Va? Va?’
Marie tittar på mig. Och sen tittar hon bort och börjar ta kundvagnen och rulla den mot kassan.
’Vaaad?’ Säger jag.
’49 spänn… Du kanske ska tänka att det kostar lika mycket som en stor stark? Hmm?’

End of discussion.

En ny vän i Barcelona

Solen lyser mig i ögonen när jag spanar upp mot Columbusstatyn. Några stora lastfartyg ligger ute till havs. 
Så plötsligt svänger taxin vänster upp på Las Ramblas och solen försvinner bakom husen. Det blir skugga och mörkare. Det är februari och våren har ännu inte kommit till Katalonien.
Ikväll ska jag till Camp Nou för att kommentera Barcelona mot Valencia.

Taxin släpper av mig. Vi stannar mitt på gatan. Bilarna bakom får vänta, men ingen tutar. Jag kliver in på hotellet som ännu inte kan ge mig något rum, jag är för tidig. Jag slår mig ner vid en av lobbyns datorer gör en kartsökning på: Barcelona, restaurant, vegetal. 
Jag memorerar hur jag ska gå och ger mig av med riktning Placa de Catalunya. När jag passerat operan viker jag av höger. Efter ytterligare ett gathörn dyker restaurangen upp. Jag är framme.

Jag kliver in och ser mig omkring. Lokalen är avlång, jag går en bit in, bort från fönstren och slår mig ned vid ett bord. Borden, både korta o långa, låga och höga, är enkelt dukade med röda servetter. Belysningen dämpad. Det känns rätt direkt.

En servitör kommer fram. Jag laddar för att avfyra hela mitt spanska ordförråd.
- Solo comidas vegetal aqui?
- Si, si. No carne. No pez. Solo vegetal y solo organico.
- Ah! Muy bien! Yo qiero (pekar lite) menu del dia.
- Si.. (kyparen skrattar) Inglés?

Det finns en riklig salladsbar med grönsallad, tomater, quinoa, ruccola. En rad salladsmixer och bröd med olika dipsåser.
Det blir sallad och soppa, en len, härlig, championjonsoppa till förrätt. När jag har ätit klart förrätten går jag själv till köksdisken för att hämta huvudrätten. Det finns 4-5 rätter att välja bland. Jag väljer en röra av kikärtor och spenat med ris. Den smakar strålande bra.

Jag tar mitt vattenglas i handen och lutar mig tillbaka. Det ligger ett lugn över lokalen,  Las Ramblas stress är långt borta. Lokalen är varm och jag upptäcker att jag trivs här. Jag är ingen främling här. Här finns en familjer med småbarn, här finns äldre par, här finns två unga polare som sitter mittemot varandra o äter.
Jag hör spanska, amerikansk engelska och franska. Men här inne har vi alla något gemensamt, vi är alla här för att vi bryr oss om vad äter. För att vi vill ha bra mat. För att vi bryr oss om oss själva. För att vi vill må så bra som vi bara kan.

Jag reser mig och tar på mig jackan och betalar i kassan. Jag säger ‘Hasta Luego’ och menar det. Det känns, på allvar, som om jag träffat en vän.

Restaurant Organic ligger på en parallellgata till Las Ramblas. Du hittar mer info på deras hemsida, www.antoniaorganickitchen.com‎.