Att vara ny på jobbet

Posted on May 28, 2012 by Marie Barrling

Jag har ju precis börjat på en ny arbetsplats eftersom Youandmedia hyr ut mig som programledare för eftermiddagsprogrammet Fokus på SR Gävleborg. Och det är helt fantastiskt roligt att sända radio igen. Det är något väldigt fascinerande att dra upp de där reglarna och ställa alla de frågor som jag vill ha svar på till massa olika intressanta människor.

Men det är ju också alltid väldigt spännande att komma till en ny arbetsplats med alla olika människor som finns där.

Jag har alltid väldigt nytta av mina kunskaper om Ayurveda när jag kommer till ett nytt ställe. Allt blir så mycket lättare om jag delar in mina nya bekantskaper efter vilken kroppstyp som jag ser att de domineras av. Jag slipper oroa mig så mycket över hur de beter sig mot mig eftersom det allt som oftast passar ihop med deras element.

Som Vata-människorna (de i balans) som välkomnar mig på ett ganska snabbt, rappt och ibland flyktigt sätt. De fladdrar förbi och hejar och är sedan på väg någon annanstans. Inte för att de inte vill prata med mig (som det kan verka) utan för att de är sådana.
Eller de Vatadominerade som inte riktigt är i balans. De stannar, pratar men ser aldrig ut att riktigt lyssna på mig. Deras blick försvinner bort och det är lätt att tro att de inte finner mig intressant, eller att de till och med ogillar mig. Ibland pratar de snabbt och länge om sig själva men ser ut att helt tappa intresset när det blir min tur att säga något.

Oftast är det dock Vata-personerna som jag till slut klickar bäst med. Eftersom jag är så starkt Pita-dominerad så gör olikheterna att vi kompletterar varandra väldigt bra. Se bara på min Vataälskling här hemma.

De Pita-dominerade är de som jag oftast får bäst kontakt med i starten på ett ny arbetsplats. De kommer fram med värme, pratar kort och intensivt en stund och vi hittar nästan alltid något att skratta åt allra från första början.

Kaffa-dominerade är sällan journalister och därför träffar jag ett fåtal sådana människor på mina arbetsplatser. Men när jag väl gör det så pendlar jag mellan att tycka att de är lite för långsamma för min smak till att tycka att det är väldigt skönt att ha en sådan lugn person i min närhet. Det är dock väldigt sällan som jag känner av att det finns några negativa vibrationer mellan mig och en Kaffa.

Det som är skönt med det här är att jag slipper fundera och analysera så mycket över huruvida mina nya kollegor accepterar mig eller inte, istället kan jag förstå att de är i sig själva och att det inte påverkas särskilt mycket att mitt inträde i deras vardag. Fokus flyttas. Från mig och till verkligheten.

Att inte hamna i radioskugga

Posted on May 9, 2012 by Marie Barrling

4 februari 2005
Jag vaknar med den vanliga känslan av att befinna mig på en plats, i en värld, där jag inte känner mig riktigt hemma. Ett och ett halvt år har gått på Journalisthögskolan och jag har fortfarande inte hittat min plats bland alla kaxiga och, iallafall på ytan självsäkra skribenter i min klass. Lärarna dissar ständigt mina nyhetsartiklar och min egen självbild är snart bara en kopia av inlämningsuppgifterna som jag får tillbaka fullkladdade av röda markeringar och streck.

Just den här dagen är dock första dagen på något nytt. En tre veckor lång radio-indroduktion ska börja. Vi får i uppgift att producera ett program som ska hålla på i en timme och handla om vad som helst. Jag är ingen tyst och försiktig person men i den här omgivningen kvävs jag och på grund av det (eller tack vare) så får jag till slut uppdraget som konstigt nog blivit över.

- Du Marie får vara programledare.

Ni vet hur det är att komma hem? Det regnar och blåser ute. Du har cyklat hem med tunga matkassar och så öppnar du dörren till ditt hus. Därinne brinner en brasa i kakelugnen, det luktar nybakat bröd. I vardagsrummet vid elden sitter din älskade med ert barn i knät och läser en bok. Du sjunker ner i fåtöljen, drar upp en pläd över benen och får en tårar i ögonen för att allt plötsligt känns så rätt och för att du känner att du är där för att det är där du hör hemma.

Så kändes det den där första dagen på radioutbildningen. Allt var kaos såklart, det var ju lärarens tanke. Att vi skulle prova att göra ett program utan att kunna för att sedan se vad vi kunde göra annorlunda. Men jag bara satt där bakom mikrofonen och log. Äntligen.

Imorgon kommer jag via Youandmedia att jobba med radio igen. Häng med.

Saker som avslöjar

Posted on April 20, 2012 by Marie Barrling

För att vara helt i balans är det viktigt att leva ett liv som stämmer överens med det som du innerst inne tycker är äkta och sant. Där dina inre värderingar och känslor stämmer överens med de yttre handlingar du utför och beslut som du tar.

En bra övning är att du funderar på vilka fem saker som är viktigast för dig i ditt hem. Var ärlig mot dig själv och se sen om de fem sakerna är saker som får dig i balans och som får dig att må bra.

Är sakerna däremot fem saker som egentligen får dig orolig eller ur balans kan det vara värt att fundera på om vad som går att göra åt det.

När jag funderade insåg jag snabbt att alla mina saker (förutom datorn) är saker som också är pita-sänkande. Vilket är förståligt eftersom elden i min pita-kropp oftast brinner lite väl starkt när jag gör saker som engagerar mig. De fem saker jag kom på är:

- Vattenkokaren. Det ska alltid finnas varmt vatten i den. Jag har bytt ut kaffe och te mot ljummet vatten eftersom det känns som att min kropp mår bättre av det.
- Sängen. Jag älskar att sova. Och eftersom vi dessutom varken har soffa eller teve hemma så är det i sängen som vi ser ett eller två avsnitt west wing varje kväll.
Stora stekpannan/wokpannan. Sen jag började äta vegetariskt är vår stora stekpanna min bästa vän. Slänger ner de grönsaker som tilltalar mig just den kvällen och det blir alltid lika gott.
Min dator. Datorn är den enda av de fem sakerna som jag får akta mig för att inte överanvända. Den är ett fantastiskt redskap för att få ur mig kreativitet men om jag redan är lite stressad hjälper datorn till att förvärra det.
Rökelsen. När lukten av rökelsen sprider sig i huset lugnar andningen ner sig även efter en stressig dag.

Vilka är era fem saker? Vågar ni berätta?

Ett riktigt smultronställe

Posted on April 13, 2012 by Marie Barrling

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.

Att visa med sig själv

Posted on April 4, 2012 by Marie Barrling

I dag fyller Mio två år.

Det är med fascination som jag ser på när han tar för sig av världen. Hur han suger åt sig alla ord han hör och hela tiden aktivt utvecklas.

Det slår mig också hur stort ansvar vi har, inte i att uppfostra honom utan i att inspirera honom genom att vara sanna mot oss själva och leva ett liv som vi kan stå för. För allt vi gör speglas i honom.

För mig är en av de viktigaste sakerna att jag bara ger min kropp den maten som den behöver. Jag vill ha vegetariska råvaror fulla av näring och jag väljer bort socker, alkohol, e-nummer och dåligt fett.

Det jag har insett är att jag varken vill eller kan lära Mio att välja en viss livsstil. Däremot kan jag inspirera och visa honom hur jag väljer att leva.

Igår lagade vi mat tillsammans. Mio fick säga vad vi skulle ha i. Det blev till slut en gryta med toofy, parika, jiiis, ma-ka-jo-ner, sååja, bocoli och äppe. När vi sen satt vid bordet tittar Mio på mig, funderar en stund och säger:

- Mmmm, Mio laga good mad.

Och det värmde i hjärtat som ingenting annat. Att han själv valt vad han ville äta, att han valt härligt energifyllda råvaror, och att han var nöjd med sitt val.

Eller som häromdagen när han såg en kille i en bok som äter en macka med något som jag med mina preferensramar skulle kalla kaviar. Men inte Mio. Han säger:

- Macka, hummus!

Grattis fine Mio. Tack för att du vidgar våra ramar, varje dag.

Kaffa, Pita, Whata?

Posted on April 2, 2012 by Marie Barrling

När du börjar intressera dig för Ayurveda och hur du kan leva utifrån de tankarna så är det första och viktigaste att ta reda på vilket element du domineras av. Och det kan vara nog så svårt. Både i Janeshs bok och på mer suspekta ställen på nätet kan du göra tester som ska visa dig om du är dominerad av Pita, Vata eller Kaffa. Men jag har pratat med många som antingen tycker att testen är för svåra eller att resultaten inte riktigt känns rätt. Och det kan såklart kännas frustrerande att inte kunna komma igång bara för att man inte är säker på det grundläggande.

Jag tänker så här:

Det viktigaste är att komma ihåg att det handlar om vilket element som dominerade i dig när du föddes. Det är kärnan i dig som är antingen eld, vind eller vatten. Så om du är trettio och känner dig förvirrad över om du är vata eller pita så kan det vara för att du i grunden är vata men hela livet fått höra att du är för distraherad, oeffektiv och odisiplinerad (vata-egenskaper) och därför försökt kväva det och istället bli mer effektiv och snabb (pita-egenskaper). Och sen när du sätter dig för att göra testet så blir det förvirrande eftersom du har kvävt alla de egenskaper som egentligen är kärnan för just ditt element.

Då gäller det att försöka att gå in i sig själv och hitta det som är du från början. Skala bort allt det som du lagt på dig genom livet och tänk dig in i vilka egenskaper som verkligen definerar just dig. Även om du har lärt dig att värdera dem som dåliga.

Sen när du accepterat att du är till exempel ganska oorganiserad och distraherad ibland så kan du också se dina andra egenskaper som kommer av ditt dominerande element. Vata-dominanta är till exempel ofta otroligt kreativa och flexibla i tanken. Sen kan du (till exempel med en Ayurvedabok) lära dig vad som är vata-sänkande mat, så att du kan balansera ditt element och bli lite mer organiserad.

Det viktigaste då: Kämpa aldrig emot ditt element. Ingen av dem är bättre än någon annan. Men det är väldigt skönt att lära sig balansera sin egen kropp och sitt eget sinne.

Att bryta eldens mönster (eller: “löpning som medicin”)

Posted on March 15, 2012 by Marie Barrling

Om du redan är en övertänd eld – släng inte på en extra tändsticka.

Om du redan blåser kulingvind – ställ dig inte under fläkten.

Om du redan är tung och seg som blöt varm jord – låt ingen stampa på dig så att du får ännu svårare att ta dig upp.

Enligt ayurvedan består vi av en blandning av tre kroppstyper. Pita (eld), Vata (vind) och Kaffa (jord). Vi domineras av en men alla finns i oss och för att må bra gäller det att skapa en balans mellan dem.

Jag domineras av Pita och oftast brinner elden i mig med en lagom låga. Jag är konstruktiv, effektiv och snabb. Men ibland blir det för mycket. Som i går.

Då brinner det en stor övertänd brasa i mig. Jag går på högvarv, blir röd i ansiktet och på axlarna, känner mig rastlös men får ändå ingenting gjort.

Oftast finns många saker som hjälper. Att andas till exempel. Eller dricka ljummet vatten. Men i går var det kört. Elden lät sig inte stoppas.

I sådana lägen finns det bara en sak att göra. Och det är att ge mig ut på en löprunda. Men, och det här är det viktigaste, inte vilken löprunda som helst. För när balansen i kroppen redan är förstörd så är den naturliga reaktionen att springa fort, intensivt och kraftfullt. Vilket förstås bara eldar på mig ännu mer. För att balansera, alltså öka Vata- och Kaffa-nivåerna i mig springer jag istället sakta. Jättesakta och väldigt lugnt.

I början säger hela min kropp ifrån, vill slita sig och accelerera. Men jag fortsätter andas, och koncentrerar mig på mina lugna steg. Jag springer nära jorden och känner hur kroppen börjar hitta i fas igen. När jag kommer hem är jag lugnare, kallare och tryggare. Jag kan ta itu med mina val med ett intensivt lugn istället för ägna mig åt ett rastlöst ältande.

Är din Vata i obalans, med för mycket vind, kan du springa i ett kraftfullt men lugnt och konstant tempo. Koncentrera dig på att komma framåt med lugna, långa, kraftfulla steg istället för korta, ryckiga och oroliga.

Är din Kaffa i obalans, med för mycket jord och gegga, så försök att springa med snabba steg. Tänk att du är lätt. Prova att springa korta, snabba, lätta intervaller. Hoppa över vattenpölar och stenar, eller sicksacka över cykelbanan.

Här finns ett annat inlägg på samma ämne och här ett till om löpning.

Att älska en två-åring (eller: “får jag kasta ut honom genom fönstret?)

Posted on March 12, 2012 by Marie Barrling

Petter har varit sjuk i helgen så Mio och jag har fått roa oss själva. Och det säger jag er, att jag har gjort många intensiva saker som krävt hela min uppmärksamhet men inget, inget är så intensivt som två dagar med en viljestark, energifylld, envis två-åring.

Mio föddes med en vilja att allt skulle ske nu, på en gång, helst för en liten stund sen. Skillnaden nu är att han nu både kan uttrycka det själv och utföra det, vad än hans mamma tycker om det. Och fort går det. Satan vad fort det går.

Det går att se i hans blick när det är bus på gång. Det är som om hans ögon söker i rummet efter bästa sättet att hitta på något som han vet att han inte får. Kasta ljusstakarna… Bryta sönder pappas glasögon… Hälla ut vattnet… Rita på golvet… Banka på mammas dator… Allt medan han glatt hysteriskt skrattandes ropar: NEJNEJNEJNEJNEJNEJ….

Det tycker han är roligt. Han tycker INTE att det är lika roligt när jag lugnt (oftast) pratar med honom om vad som är ok att göra och inte. Eller att jag pratar om det tycker han iofs oftast är roligt. Det är när jag, gud förbjude, försöker hindra honom från att göra det som han blir arg. Jättearg.

På kvällen den andra dagen står jag i köket och lagar middag. Mio är hungrig. Mio berättar att han är hungrig:

“MAAAATEN, MAAATEN, MAAATEN.”
“Ja, Mio jag hör att du är hungrig, snart är maten klar”
“MAAATEN, MAATEN!!!”
“Vet du Mio, du kan lugnt säga till mig när du är hungrig, det räcker. Mamma, jag är hungrig kan du säga..:”
“Mmm, mamma ungjig.”
“Perfekt Mio, precis så.”
“MAAAAAAAMMA, MAAAAAAAAAAAAATEN!!!
“Snart Mio, snart, vill du ha lite mjölk så länge?”

Mio dricker mjölken och jag andas ut. Nu kanske jag kan göra färdigt maten i lugn och ro. Då hör jag ett stort plask och vänder mig om. Mio har tappat, hällt, råkat, aja, mjölken är på golvet iallafall.

“MAAAAAAAAAAAAATEN!! MAAMMA, MÖÖÖLK, MAAATEN!!”

Vid två på natten kommer Mio insmygandes med napp, snuttis och åsnan Ian. Sömnigt kryper han upp i vår säng, sätter knät i huvudet på den sovande pappan och säger: “Mio ligga mammash aaajm”.

Och jag känner den där kärlek som gör ont i hela kroppen. Kärleken som jag innan Mio kom inte visste fanns. Kärleken som gör att jag varje dag är lika livrädd att något ska hända honom som överlycklig över att han finns.

Och jag blir trygg i att jag vill att han ska vara precis som han är. Jag vill att han ska visa sin fantastiska vilja, att veta att hans åsikt alltid är minst lika mycket värd som min, att han alltid har rätt att bli arg och besviken och ledsen. Att hans känsla aldrig är fel även om vissa handlingar inte är ok.

Och framförallt så vet jag det bästa beviset på att vi faktiskt är helt ok föräldrar är att han vet att vi älskar honom lika mycket hur många gånger han än fyller wokpannan med vatten och häller ut allting på köksgolvet.

Åhhh vad snygg!

Posted on March 8, 2012 by Marie Barrling

Petter sida är uppdaterad. Väldigt fin bild tycker jag.

Har ni tänkt på hur det lyser i ögonen på någon som mår bra? Att det lyser i ögonen när du äter bra mat, tänker friska tankar och älskar dig själv.

Och hur det på samma sätt fast tvärtom också syns när du inte gör det. När du ignorerar din kropps signaler, tänker destruktiva tankar och inte respekterar dig själv så stängs ditt ansikte. När du är så rädd att förlora det lilla du har så kommer inget ljus ut igenom dina ögon.

Ser du skillnaden i Petters ögon? Bilden är från 2008.

Läs mer om Petters otroliga resa här och här.

För att älska

Posted on February 29, 2012 by Marie Barrling

Jag fick en kommentar efter gårdagens inlägg om att det viktigaste väl är att älska sig själv, inte att hitta någon som älskar en.

Och det är precis det jag menar. För om du inte älskar dig själv i grunden så kommer du aldrig till fullo att kunna ta åt dig av någon annans kärlek till dig.

Vare sig det gäller dina barn, dina föräldrar eller den du valt att dela ditt liv med så måste första steget alltid vara att vårda kärleken till dig själv.

Om du utan kärleken till dig själv bara tar hand om de omkring dig kommer du till slut att fastna. Du kommer att få slut på bensin. Du kommer att tvivla. Dina förhållanden kommer att knaka och du kommer att ha svårt att förstå varför. Du kommer att kräva den kärlek som du egentligen skulle skänka dig själv.

Så det är inte själviskt att ta hand om sig själv i första hand. Det är det mest omtänksamma du kan göra. Det finns inga genvägar.