Att inte hamna i radioskugga

4 februari 2005
Jag vaknar med den vanliga känslan av att befinna mig på en plats, i en värld, där jag inte känner mig riktigt hemma. Ett och ett halvt år har gått på Journalisthögskolan och jag har fortfarande inte hittat min plats bland alla kaxiga och, iallafall på ytan självsäkra skribenter i min klass. Lärarna dissar ständigt mina nyhetsartiklar och min egen självbild är snart bara en kopia av inlämningsuppgifterna som jag får tillbaka fullkladdade av röda markeringar och streck.

Just den här dagen är dock första dagen på något nytt. En tre veckor lång radio-indroduktion ska börja. Vi får i uppgift att producera ett program som ska hålla på i en timme och handla om vad som helst. Jag är ingen tyst och försiktig person men i den här omgivningen kvävs jag och på grund av det (eller tack vare) så får jag till slut uppdraget som konstigt nog blivit över.

- Du Marie får vara programledare.

Ni vet hur det är att komma hem? Det regnar och blåser ute. Du har cyklat hem med tunga matkassar och så öppnar du dörren till ditt hus. Därinne brinner en brasa i kakelugnen, det luktar nybakat bröd. I vardagsrummet vid elden sitter din älskade med ert barn i knät och läser en bok. Du sjunker ner i fåtöljen, drar upp en pläd över benen och får en tårar i ögonen för att allt plötsligt känns så rätt och för att du känner att du är där för att det är där du hör hemma.

Så kändes det den där första dagen på radioutbildningen. Allt var kaos såklart, det var ju lärarens tanke. Att vi skulle prova att göra ett program utan att kunna för att sedan se vad vi kunde göra annorlunda. Men jag bara satt där bakom mikrofonen och log. Äntligen.

Imorgon kommer jag via Youandmedia att jobba med radio igen. Häng med.

Muffins på Mios vis

Jag tänkte göra mina vanliga sockerfria vaniljmuffins med Mio. Han tyckte dock vi skulle utveckla dem lite så han tog fram mango ur frysen och solrosfrön ur skafferiet. Och de blev fantastiska. Dessutom är de väldigt enkla att göra:

Blanda först ihop följande:
4 dl mjöl. (Jag hade glutenfri mjölblandning men det går lika bra med havremjöl eller mandelmjöl)
2 tsk äkta vaniljpulver.
2 tsk bakpulver.

Häll sen i:

2 ägg.
1.5 dl soyamjölk.
100 g kokosfett (ej härdat).
1dl agavesirap.

Dessutom rörde vi sen ner linfrön, solrosfrön och kokos.

Sen klickade vi ner allt i formar och det var då Mio ville trycka ner två bitar mango i varje form.

Typ 15 minuter i 200 grader varm ugn. Eller tills de ser bra ut. Jag är inte så mycket för det där med att ta tid.

Sen åt vi. Och som vi åt.

20120505-191629.jpg

Ett riktigt smultronställe

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.

Jakten har bara börjat

Ibland när engelska ligalag leder tillräckligt mycket över en motståndare, så kan det från lagets supportrar höras:
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?

Se där, en fotbollsanknytning.

Om vi tar det på ett mera filosofiskt sätt så är det nyttigt att lite då och då ställa sig frågan, Vem är jag?

Vem är jag och vad står jag för? Vem är den här människan bakom alla maskerna som vi använder. Hur får jag grepp om och hur kan jag ta fram det som kallas Mitt Sanna Jag.

Enligt författaren Janesh Vaidya, som vi hänvisar till en del i den här bloggen (och vars officiella hemsida finns här) handlar livet om att hitta det som just du är bäst på att göra. Vad ska du göra för att alla dina kreativa krafter ska samlas och avfyra sin fulla potential rakt ut i världen? Hmm?

Jag söker efter mitt sanna jag. Det har jag gjort ett tag. Det utvecklar mig massor. Inom alla områden.
I vardagslivet kan jag vara mera närvarande pappa med Mio.
I kärlekslivet en bättre kille för Marie.
I arbetslivet har jag utvecklats till en bättre kommentator under de senaste två åren än vad jag gjorde på dom åtta första.

På vägen mot det sanna jaget, för jag har inte hittat det än, ägnar jag mig åt något annat: Jag spelar roller.

Jag kan kliva in i olika roller, det sker exempelvis när jag känner mig osäker eller vill bevisa saker för mig själv.
När jag löneförhandlar kan jag ta på mig ’Jag är säker på vad jag vill och vet vad jag är värd’-kavajen. Det går oftast bra och ingen märker något.

Häromdagen tog jag på mig ’konferencierskjortan’ när jag ledde Gefle IF’s allsvenska upptaktsträff. Jag har svårt att stå framför människor och prata egentligen. Eller jag tror att jag har det. Men jag har också en känsla av att jag verkligen vill stå på en scen och nå ut till någon som lyssnar. Så jag provade, spelade rollen som konferencier, och gick därifrån väldigt mycket rikare än före.

Nyligen stod jag På Kastrups flygplats skulle köpa Kaffe på Starbucks.
Jag är snart framme vid kassan och upptäcker att kassörskan frågar alla kunder vad dom heter, allt för att kunna skriva namnet på koppen och på så sätt få rätt kaffe i rätt mugg till rätt kund.
Jag funderar lite, och tänker att jag uppfattar mig själv som ganska rolig ibland men att jag spontant med främlingar skulle vilja bli en smula mera avslappnad.
Jag tittar ner på min klädsel och upptäcker att jag har på mig ‘skoja med en främling’-skorna på mig.
Mitt sanna jag har utmanat mig och jag antar utmaningen.

Jag ska börja långsamt, jag ska säga ett annat namn till kassörskan än det jag egentligen heter.

Okej. Kön minskar och jag är framme. Jag gör min beställning och kassörskan tar fram sin penna o frågar, ’Och ditt namn är?’
Vad ska jag säga? Jag ska säga ett danskt namn. Självklart blir det en fotbollsspelare. Jag gör en volt i min fotbollsspelarkortlek och får fram ett ess:
- Sören Lerby, säger jag. Mitt namn är Sören Lerby.
- Sören? Säger kassörskan förvånat, som om hon visste att jag ljög.
Jag nickar. Håller tillbaka mitt skratt. Förstår hon att hon ovetandes är målvakt i min enorma humor-kupp? Är hon med på att bli en bricka i spelet runt min egen personutveckling?

Hon skriver Sören på koppen. Jag får min soya-latte och går därifrån mot min gate.

Jag är överlycklig.
Jag flinar där jag går. Någon tittar åt mitt håll och jag tvingas ta handen för munnen och iscensätta en hostning.
Jag vill ringa Marie o berätta men det är för tidigt på morgonen ännu. Oh, jag är en rolig kille, tänker jag. En erferenhet rikare. Ett steg till mot det sanna jaget.
Och Jakten har bara börjat.

Bildbevis.

En ni vet sån där dag

Ni vet sådana dagar när ni är lite förvirrade, rastlösa och känner ett obehag i kroppen. Som att det är något i er som inte riktigt stämmer. Ni har ett beslut att fatta eller en känsla att känna igen.

Så har jag känt mig idag.

Sådana dagar är det tur att jag vet att det är en annan dag imorgon, en dag då jag inte vet hur jag kommer att känna. Och att jag alltid, alltid vet att den här känslan i mig leder till något bra. Om den bara får vara där den är utan att anklagas så kommer känslan till slut visa mig vägen mot nästa del i livet.

Nötter är dyrt! Visst?

I den här familjen käkar vi mycket nötter. Största delen av intaget får vi när vi käkar gröt på mornarna. Förutom att gröten redan innehåller havregryn, boveteflingor och exempelvis linfrön så hackar vi alltid på lite övriga nötter och russin. Mest använder vi oss av valnötter, paranötter, hasselnötter och pecan.

Så står jag på Ica Maxi som vuxna människor gör och kollar på de olika nötterna som hänger där på sina krokar. Jag kollar hur förbannat dyrt det är med dom där nyttiga diamanterna. Jag tar en paranötspåse och väger den i min hand. ’250 gram’ läser jag. ’49 kronor’ säger jag högt för mig själv. ’Satans dyrt’ mumlar jag när jag med stor tveksamhet låter dom glida ner i kundvagnen.

Jag visar Marie påsen och säger ’49 spänn för den där lilla påsen! Det är ju helt sjukt egentligen! Va? Va?’
Marie tittar på mig. Och sen tittar hon bort och börjar ta kundvagnen och rulla den mot kassan.
’Vaaad?’ Säger jag.
’49 spänn… Du kanske ska tänka att det kostar lika mycket som en stor stark? Hmm?’

End of discussion.