Tag Archives: kärlek

Ett riktigt smultronställe

Posted on by
1

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.

Att visa med sig själv

Posted on by
1

I dag fyller Mio två år.

Det är med fascination som jag ser på när han tar för sig av världen. Hur han suger åt sig alla ord han hör och hela tiden aktivt utvecklas.

Det slår mig också hur stort ansvar vi har, inte i att uppfostra honom utan i att inspirera honom genom att vara sanna mot oss själva och leva ett liv som vi kan stå för. För allt vi gör speglas i honom.

För mig är en av de viktigaste sakerna att jag bara ger min kropp den maten som den behöver. Jag vill ha vegetariska råvaror fulla av näring och jag väljer bort socker, alkohol, e-nummer och dåligt fett.

Det jag har insett är att jag varken vill eller kan lära Mio att välja en viss livsstil. Däremot kan jag inspirera och visa honom hur jag väljer att leva.

Igår lagade vi mat tillsammans. Mio fick säga vad vi skulle ha i. Det blev till slut en gryta med toofy, parika, jiiis, ma-ka-jo-ner, sååja, bocoli och äppe. När vi sen satt vid bordet tittar Mio på mig, funderar en stund och säger:

- Mmmm, Mio laga good mad.

Och det värmde i hjärtat som ingenting annat. Att han själv valt vad han ville äta, att han valt härligt energifyllda råvaror, och att han var nöjd med sitt val.

Eller som häromdagen när han såg en kille i en bok som äter en macka med något som jag med mina preferensramar skulle kalla kaviar. Men inte Mio. Han säger:

- Macka, hummus!

Grattis fine Mio. Tack för att du vidgar våra ramar, varje dag.

 

Meningen

Posted on by
2

Jag har funderat länge nu men tror att jag börjar komma på det.

Ögonblicken. Det är ögonblicken som spelar roll.

Lukten av Mios hår som väcker mig när han krupit riktigt nära i sömnen.

Känslan i bröstet när jag springer riktigt fort men ändå känner att jag andas starkt och får in det syre jag behöver.

Det där kärleksfulla meddelandet från min bästa vän.

Tillfredsställelsen när jag är mitt i något riktigt kreativt, då ingen kan nå mig.

Ljudet av Petters skratt när jag sagt något som bara han och jag förstår det roliga i.

Sekunderna före jag börjar äta på en stor frukost med gröt, frukt, nötter, juice, avokado, hummus och varmt vatten.

Ögonblicken. Det är de som är meningen.

Att älska en två-åring (eller: “får jag kasta ut honom genom fönstret?)

Posted on by
6

Petter har varit sjuk i helgen så Mio och jag har fått roa oss själva. Och det säger jag er, att jag har gjort många intensiva saker som krävt hela min uppmärksamhet men inget, inget är så intensivt som två dagar med en viljestark, energifylld, envis två-åring.

Mio föddes med en vilja att allt skulle ske nu, på en gång, helst för en liten stund sen. Skillnaden nu är att han  nu både kan uttrycka det själv och utföra det, vad än hans mamma tycker om det. Och fort går det. Satan vad fort det går.

Det går att se i hans blick när det är bus på gång. Det är som om hans ögon söker i rummet efter bästa sättet att hitta på något som han vet att han inte får. Kasta ljusstakarna… Bryta sönder pappas glasögon… Hälla ut vattnet… Rita på golvet… Banka på mammas dator… Allt medan han glatt hysteriskt skrattandes ropar: NEJNEJNEJNEJNEJNEJ….

Det tycker han är roligt. Han tycker INTE att det är lika roligt när jag lugnt (oftast) pratar med honom om vad som är ok att göra och inte. Eller att jag pratar om det tycker han iofs oftast är roligt. Det är när jag, gud förbjude, försöker hindra honom från att göra det som han blir arg. Jättearg.

På kvällen den andra dagen står jag i köket och lagar middag. Mio är hungrig. Mio berättar att han är hungrig:

“MAAAATEN, MAAATEN, MAAATEN.”
“Ja, Mio jag hör att du är hungrig, snart är maten klar”
“MAAATEN, MAATEN!!!”
“Vet du Mio, du kan lugnt säga till mig när du är hungrig, det räcker. Mamma, jag är hungrig kan du säga..:”
“Mmm, mamma ungjig.”
“Perfekt Mio, precis så.”
“MAAAAAAAMMA, MAAAAAAAAAAAAATEN!!!
“Snart Mio, snart, vill du ha lite mjölk så länge?”

Mio dricker mjölken och jag andas ut. Nu kanske jag kan göra färdigt maten i lugn och ro. Då hör jag ett stort plask och vänder mig om. Mio har tappat, hällt, råkat, aja, mjölken är på golvet iallafall.

“MAAAAAAAAAAAAATEN!! MAAMMA, MÖÖÖLK, MAAATEN!!”

Vid två på natten kommer Mio insmygandes med napp, snuttis och åsnan Ian. Sömnigt kryper han upp i vår säng, sätter knät i huvudet på den sovande pappan och säger: “Mio ligga mammash aaajm”.

Och jag känner den där kärlek som gör ont i hela kroppen. Kärleken som jag innan Mio kom inte visste fanns. Kärleken som gör att jag varje dag är lika livrädd att något ska hända honom som överlycklig över att han finns.

Och jag blir trygg i att jag vill att han ska vara precis som han är. Jag vill att han ska visa sin fantastiska vilja, att veta att hans åsikt alltid är minst lika mycket värd som min, att han alltid har rätt att bli arg och besviken och ledsen. Att hans känsla aldrig är fel även om vissa handlingar inte är ok.

Och framförallt så vet jag det bästa beviset på att vi faktiskt är helt ok föräldrar är att han vet att vi älskar honom lika mycket hur många gånger han än fyller wokpannan med vatten och häller ut allting på köksgolvet.

För att älska

Posted on by
1

Jag fick en kommentar efter gårdagens inlägg om att det viktigaste väl är att älska sig själv, inte att hitta någon som älskar en.

Och det är precis det jag menar. För om du inte älskar dig själv i grunden så kommer du aldrig till fullo att kunna ta åt dig av någon annans kärlek till dig.

Vare sig det gäller dina barn, dina föräldrar eller den du valt att dela ditt liv med så måste första steget alltid vara att vårda kärleken till dig själv.

Om du utan kärleken till dig själv bara tar hand om de omkring dig kommer du till slut att fastna. Du kommer att få slut på bensin. Du kommer att tvivla. Dina förhållanden kommer att knaka och du kommer att ha svårt att förstå varför. Du kommer att kräva den kärlek som du egentligen skulle skänka dig själv.

Så det är inte själviskt att ta hand om sig själv i första hand. Det är det mest omtänksamma du kan göra. Det finns inga genvägar.