Att inte hamna i radioskugga

4 februari 2005
Jag vaknar med den vanliga känslan av att befinna mig på en plats, i en värld, där jag inte känner mig riktigt hemma. Ett och ett halvt år har gått på Journalisthögskolan och jag har fortfarande inte hittat min plats bland alla kaxiga och, iallafall på ytan självsäkra skribenter i min klass. Lärarna dissar ständigt mina nyhetsartiklar och min egen självbild är snart bara en kopia av inlämningsuppgifterna som jag får tillbaka fullkladdade av röda markeringar och streck.

Just den här dagen är dock första dagen på något nytt. En tre veckor lång radio-indroduktion ska börja. Vi får i uppgift att producera ett program som ska hålla på i en timme och handla om vad som helst. Jag är ingen tyst och försiktig person men i den här omgivningen kvävs jag och på grund av det (eller tack vare) så får jag till slut uppdraget som konstigt nog blivit över.

- Du Marie får vara programledare.

Ni vet hur det är att komma hem? Det regnar och blåser ute. Du har cyklat hem med tunga matkassar och så öppnar du dörren till ditt hus. Därinne brinner en brasa i kakelugnen, det luktar nybakat bröd. I vardagsrummet vid elden sitter din älskade med ert barn i knät och läser en bok. Du sjunker ner i fåtöljen, drar upp en pläd över benen och får en tårar i ögonen för att allt plötsligt känns så rätt och för att du känner att du är där för att det är där du hör hemma.

Så kändes det den där första dagen på radioutbildningen. Allt var kaos såklart, det var ju lärarens tanke. Att vi skulle prova att göra ett program utan att kunna för att sedan se vad vi kunde göra annorlunda. Men jag bara satt där bakom mikrofonen och log. Äntligen.

Imorgon kommer jag via Youandmedia att jobba med radio igen. Häng med.

Ett riktigt smultronställe

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.