Ett riktigt smultronställe

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.

Att visa med sig själv

I dag fyller Mio två år.

Det är med fascination som jag ser på när han tar för sig av världen. Hur han suger åt sig alla ord han hör och hela tiden aktivt utvecklas.

Det slår mig också hur stort ansvar vi har, inte i att uppfostra honom utan i att inspirera honom genom att vara sanna mot oss själva och leva ett liv som vi kan stå för. För allt vi gör speglas i honom.

För mig är en av de viktigaste sakerna att jag bara ger min kropp den maten som den behöver. Jag vill ha vegetariska råvaror fulla av näring och jag väljer bort socker, alkohol, e-nummer och dåligt fett.

Det jag har insett är att jag varken vill eller kan lära Mio att välja en viss livsstil. Däremot kan jag inspirera och visa honom hur jag väljer att leva.

Igår lagade vi mat tillsammans. Mio fick säga vad vi skulle ha i. Det blev till slut en gryta med toofy, parika, jiiis, ma-ka-jo-ner, sååja, bocoli och äppe. När vi sen satt vid bordet tittar Mio på mig, funderar en stund och säger:

- Mmmm, Mio laga good mad.

Och det värmde i hjärtat som ingenting annat. Att han själv valt vad han ville äta, att han valt härligt energifyllda råvaror, och att han var nöjd med sitt val.

Eller som häromdagen när han såg en kille i en bok som äter en macka med något som jag med mina preferensramar skulle kalla kaviar. Men inte Mio. Han säger:

- Macka, hummus!

Grattis fine Mio. Tack för att du vidgar våra ramar, varje dag.

 

Kaffa, Pita, Whata?

När du börjar intressera dig för Ayurveda och hur du kan leva utifrån de tankarna så är det första och viktigaste att ta reda på vilket element du domineras av. Och det kan vara nog så svårt. Både i Janeshs bok och på mer suspekta ställen på nätet kan du göra tester som ska visa dig om du är dominerad av Pita, Vata eller Kaffa. Men jag har pratat med många som antingen tycker att testen är för svåra eller att resultaten inte riktigt känns rätt. Och det kan såklart kännas frustrerande att inte kunna komma igång bara för att man inte är säker på det grundläggande.

Jag tänker så här:

Det viktigaste är att komma ihåg att det handlar om vilket element som dominerade i dig när du föddes. Det är kärnan i dig som är antingen eld, vind eller vatten. Så om du är trettio och känner dig förvirrad över om du är vata eller pita så kan det vara för att du i grunden är vata men hela livet fått höra att du är för distraherad, oeffektiv och odisiplinerad (vata-egenskaper) och därför försökt kväva det och istället bli mer effektiv och snabb (pita-egenskaper). Och sen när du sätter dig för att göra testet så blir det förvirrande eftersom du har kvävt alla de egenskaper som egentligen är kärnan för just ditt element.

Då gäller det att försöka att gå in i sig själv och hitta det som är du från början. Skala bort allt det som du lagt på dig genom livet och tänk dig in i vilka egenskaper som verkligen definerar just dig. Även om du har lärt dig att värdera dem som dåliga.

Sen när du accepterat att du är till exempel ganska oorganiserad och distraherad ibland så kan du också se dina andra egenskaper som kommer av ditt dominerande element. Vata-dominanta är till exempel ofta otroligt kreativa och flexibla i tanken. Sen kan du (till exempel med en Ayurvedabok) lära dig vad som är vata-sänkande mat, så att du kan balansera ditt element och bli lite mer organiserad.

Det viktigaste då: Kämpa aldrig emot ditt element. Ingen av dem är bättre än någon annan. Men det är väldigt skönt att lära sig balansera sin egen kropp och sitt eget sinne.

Jakten har bara börjat

Ibland när engelska ligalag leder tillräckligt mycket över en motståndare, så kan det från lagets supportrar höras:
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?
WHO ARE YA?

Se där, en fotbollsanknytning.

Om vi tar det på ett mera filosofiskt sätt så är det nyttigt att lite då och då ställa sig frågan, Vem är jag?

Vem är jag och vad står jag för? Vem är den här människan bakom alla maskerna som vi använder. Hur får jag grepp om och hur kan jag ta fram det som kallas Mitt Sanna Jag.

Enligt författaren Janesh Vaidya, som vi hänvisar till en del i den här bloggen (och vars officiella hemsida finns här) handlar livet om att hitta det som just du är bäst på att göra. Vad ska du göra för att alla dina kreativa krafter ska samlas och avfyra sin fulla potential rakt ut i världen? Hmm?

Jag söker efter mitt sanna jag. Det har jag gjort ett tag. Det utvecklar mig massor. Inom alla områden.
I vardagslivet kan jag vara mera närvarande pappa med Mio.
I kärlekslivet en bättre kille för Marie.
I arbetslivet har jag utvecklats till en bättre kommentator under de senaste två åren än vad jag gjorde på dom åtta första.

På vägen mot det sanna jaget, för jag har inte hittat det än, ägnar jag mig åt något annat: Jag spelar roller.

Jag kan kliva in i olika roller, det sker exempelvis när jag känner mig osäker eller vill bevisa saker för mig själv.
När jag löneförhandlar kan jag ta på mig ’Jag är säker på vad jag vill och vet vad jag är värd’-kavajen. Det går oftast bra och ingen märker något.

Häromdagen tog jag på mig ’konferencierskjortan’ när jag ledde Gefle IF’s allsvenska upptaktsträff. Jag har svårt att stå framför människor och prata egentligen. Eller jag tror att jag har det. Men jag har också en känsla av att jag verkligen vill stå på en scen och nå ut till någon som lyssnar. Så jag provade, spelade rollen som konferencier, och gick därifrån väldigt mycket rikare än före.

Nyligen stod jag På Kastrups flygplats skulle köpa Kaffe på Starbucks.
Jag är snart framme vid kassan och upptäcker att kassörskan frågar alla kunder vad dom heter, allt för att kunna skriva namnet på koppen och på så sätt få rätt kaffe i rätt mugg till rätt kund.
Jag funderar lite, och tänker att jag uppfattar mig själv som ganska rolig ibland men att jag spontant med främlingar skulle vilja bli en smula mera avslappnad.
Jag tittar ner på min klädsel och upptäcker att jag har på mig ‘skoja med en främling’-skorna på mig.
Mitt sanna jag har utmanat mig och jag antar utmaningen.

Jag ska börja långsamt, jag ska säga ett annat namn till kassörskan än det jag egentligen heter.

Okej. Kön minskar och jag är framme. Jag gör min beställning och kassörskan tar fram sin penna o frågar, ’Och ditt namn är?’
Vad ska jag säga? Jag ska säga ett danskt namn. Självklart blir det en fotbollsspelare. Jag gör en volt i min fotbollsspelarkortlek och får fram ett ess:
- Sören Lerby, säger jag. Mitt namn är Sören Lerby.
- Sören? Säger kassörskan förvånat, som om hon visste att jag ljög.
Jag nickar. Håller tillbaka mitt skratt. Förstår hon att hon ovetandes är målvakt i min enorma humor-kupp? Är hon med på att bli en bricka i spelet runt min egen personutveckling?

Hon skriver Sören på koppen. Jag får min soya-latte och går därifrån mot min gate.

Jag är överlycklig.
Jag flinar där jag går. Någon tittar åt mitt håll och jag tvingas ta handen för munnen och iscensätta en hostning.
Jag vill ringa Marie o berätta men det är för tidigt på morgonen ännu. Oh, jag är en rolig kille, tänker jag. En erferenhet rikare. Ett steg till mot det sanna jaget.
Och Jakten har bara börjat.

Bildbevis.

Fantastisk glass utan socker och laktos

- Stackars Mio, får han inte äta glass i sommar?

Joserru, det får han visst det. Ni behöver inte oroa er. Fantastiskt god glass får han, och vi. Provade häromdagen ihop ett eget recept och det blev hur gott som helst.

Tänk om jag kunde få berätta för hela världen hur goda saker det går att göra utan massa socker och grädde och tillsatser. Men nu får ju DU veta iallafall!

Såhär gör du:
Mixa ihop fryst mango, lite fryst blåbär, två bananer och en avokado. Smaksätt med äkta vaniljpulver och honung. Om du vill kan du ha i lite soja- eller rismjölk. Ställ in i frysen tills du får den konsistens du vill ha.

Vi la sen ner glassen i glutenfria rån men det går ju lika bra att äta i skål. Vi krossade dessutom lite nötter och la på.

Nästa gång ska jag prova att göra chokladglass.

Meningen

Jag har funderat länge nu men tror att jag börjar komma på det.

Ögonblicken. Det är ögonblicken som spelar roll.

Lukten av Mios hår som väcker mig när han krupit riktigt nära i sömnen.

Känslan i bröstet när jag springer riktigt fort men ändå känner att jag andas starkt och får in det syre jag behöver.

Det där kärleksfulla meddelandet från min bästa vän.

Tillfredsställelsen när jag är mitt i något riktigt kreativt, då ingen kan nå mig.

Ljudet av Petters skratt när jag sagt något som bara han och jag förstår det roliga i.

Sekunderna före jag börjar äta på en stor frukost med gröt, frukt, nötter, juice, avokado, hummus och varmt vatten.

Ögonblicken. Det är de som är meningen.

Be inspired!

Be inspired är en förbannat bra slogan. Hade jag varit inom reklambranschen så hade jag önskat att jag själv kommit på den. Jag tror det var dataföretaget Dell som använde sig av den.

Att låta sig inspireras av möten med människor är spännande och lärorikt. Att prestigelöst få ta del av en inspirerad persons idéer och tankar är enormt utvecklande.

Jag inspireras mycket av musik. Just nu av en grupp som heter ‘Walk off the earth’ som bombarderar Youtube med diverse covers framförda på mer eller mindre spektakulära sätt.

När jag ser den här låten så funderar jag kring hur snacket gick när gruppen beslutade sig för att alla fem skulle lira på samma gitarr. Vem kom med idén? Hur togs den emot? Hur många omtagningar krävdes?

Men framför allt så låter jag mig inspireras av deras konst och musik.

Här är låten. Skruva upp. Låt Dig inspireras!

Sockerfria, apgoda chokladmuffins

Det är inte SYND om mig!

När jag berättar för folk att jag är en vegetarian som inte äter socker, laktosprodukter, tillsatser eller gluten så är första reaktionen nästan alltid:

- Men stackare, du kan ju inte äta någonting.

Jo, det är precis det jag kan. Jag kan äta alla de naturliga, härliga, hälsosamma råvaror som naturen skänker mig. Och jag kan göra så fantastiskt goda muffins som, som en bonus, varken innehåller laktos, gluten eller tillsatt socker. Det är så roligt att improvisera fram ett recept och sen få kicken (istället för sockerkicken) av att det blir helt sanslöst gott.

Och nu kan ni det också få den, för här är receptet!

Det här behövs (jag brukar göra dubbel sats, det blir 12 muffins):
200 gram mandlar
2 tsk kanel
1 msk kardemumma
Lite äkta vaniljpulver
1 tsk bakpulver
En halv dl kokosfett (om du vill kan du ta bort hälften och ersätta med rapsolja)
En halv dl agavesirap
2 ägg
Lagom mycket kakao (Jag tog fem matskedar och mina fick ordentlig chokladsmak)
Smet (valfri):
Två bananer
3 msk kakao
1 tsk vaniljpulver

Såhär gör du:
Mixa mandlarna så det blir till smuligt mjöl. Blanda med bakpulver, kakao, kanel, kardemumma och vaniljpulver. Häll i smält kokosfett och agavesirapen. Vispa ägget och rör ner det i smeten.
Klicka i muffinsformar så det täcker botten
Mixa banan, kakao och vanilj till en smet. Klicka på smeten i de halvfyllda formarna och lägg sedan i resten av muffinssmeten. Lägg ytterliggare lite smet på toppen. Grädda i typ 15 minuter i 200 grader.

Vikten av att vara ETT

Att leverera EN produkt.
Endast EN. Att vara bara EN.
Mycket i mitt liv handlar om det.

Jag älskar Bruce Springsteens musik av tusen anledningar men den tyngsta tror jag är att han levererar  just EN produkt.
Han lägger ner sin fantastiska musik (mjuk, hård, långsam eller snabb) och text (om orättvisor, kärlek, hopp, drömmar, uppväxt eller politik) och så syr han ihop allting till ett enda stort härligt paket.
Hans låtar är en stor smäll på käften. Inga små lavetter.
Hans texter är stora slag med slägga. Inga duttar med en leksakshammare.
Texten parasiterar inte på musiken och musiken är inget för trångt fordral där texten inte kan andas. Text och musik är ett och samma.
Hans produkt blir trovärdig och sann. Den är på riktigt. Och det gör hela skillnaden för mig.

I mitt jobb handlar det också mycket om att leverera EN produkt. Kommenteringen ska leva i symbios med matchen, bilderna, händelserna, stämningen och även (oftast i elitseriehockey) grafiken (alltså det som tv-tittaren ser i form av skyltar i rutan, Powerplay-statistik, lagens form etc.).
Det som föder framgång när kommentatorn ska leverera EN produkt är det som på kommentatornsspråk kallas timing. Det vill säga, att säga något när det verkligen ska sägas. När jag jobbar med inhemsk idrott (fotbollsallsvenskan eller elitseriehockey) kan jag ta hjälp av en bildproducent för att lyckas med timingen, men det går inte med matcher från La Liga, där har jag ingen kontakt med BP.

Ett exempel. Häng med nu.
Jag har gjort min research och funnit att Xavi har gjort 10 mål i Barcelonatröjan den här säsongen. Han har under sina 14 år i Barca, aldrig gjort fler under en och samma säsong. Ett mål till så slår han personligt målrekord.

Okej. Så, när ska den här informationen användas?

Vissa saker måste uppfyllas för att det ska bli aktuellt att säga denna vår info om Xavi. 1) Han måste spela. 2) Han måste vara i bild.
Spelar han inte, finns det ingen anledning att prata om honom. Är han inte i bild hör infon inte hemma där.
Det blir konstigt för tittaren om kommentatorn pratar om Xavi när Iniesta är i bild eller när motståndarlaget har bollen eller till och med (gud förbjude) går till anfall. Infon som vi tagit fram försvinner då i vimlet av allt annat som händer. Inte bara är infon förlorad, vad värre är: du uppfattas som ett störningsmoment.
’Men varför sitter karln o pratar om Xavi när Real Madrid håller på att göra mål??’

Det optimala är att säga Xavi-infon i samband med att spelaren ifråga faktiskt gör mål.
Tänk er att Xavi får bollen utanför straffområdet och skjuter bollen i mål.
Vild glädje utbryter, Camp Nou kokar.
Här finns läget att få ut vår info MEN du får inte prata för mycket, då dränks din röst i jublet. Kanske hinner vi få ur oss:
”XAVI!! 2-0 TILL BARCA! OCH NU SLÅR HAN MÅLREKORD”
När repriserna rullat klart kan man räkna med en närbild på målskytten. Kanske kommer det en skylt också där det står: ’Xavi Hernandez, 32 años, 11 goles esta temporada’
Oj, vilket läge att förtydliga vår Xavi info!
”Xavi. En av dom finaste mittfältare Spanien haft. Och vilken målskytt han blivit på äldre dagar. 11e målet för säsongen för 32-åringen. På 14 säsonger i Barca har han aldrig tidigare gjort så många mål.”

Wow! Kommentering när den är som allra bäst!
Tittaren kan LÄSA skylten om spelaren, SE bilden på honom och HÖRA kommentatorn berätta om mittfältaren.
Grattis! Du har just levererat EN enda produkt. Fortsätt så i 90 minuter (eller 3×20) och du har gjort ett bra dagsverke.

Jag vill att mitt liv också ska vara ETT. En person. En unik varelse. Jag vill inte vara en person när jag jobbar och en annan när jag är hemma. Jag vill inte vara en person när jag träffar en människa, och en annan person när jag träffar någon annan.
Jobbet för att vara BARA JAG pågår ständigt.
Och jag blir aldrig klar, processen är ständigt pågående.
På ett bra sätt alltså.

Jogga som jobb

Youandmedia bygger på att släppa loss all den kreativitet som vi har inom oss. På vilka sätt det än må ske.

För vissa (men ganska få va) kanske det funkar att sitta inne, böjd över datorn, en hel dag och sedan få fram något äkta och kreativt. Den personen är inte jag.

Alltså springer jag. På arbetstid. Kroppens styrka, solens strålar, musiken i öronen, känslan av att jag tar hand om mig själv, gör att jag känner mig starkare och starkare och att idéerna slåss om att slå sig fram i huvudet på mig.

Dessutom händer det som gör löpturen allra viktigast. För varje steg jag tar stärks jag i vetskapen att jag kan genomföra alla mina galna idéer. Att ingen är lika bra som mig på att vara jag och använda mig av mina kvaliteer.

Friskvård.