Modig grillning

Idag åkte vi till Gävles friluftsområde Hemlingby. Vi gick en promenad och skulle sen grilla korv. Det var många människor runt eldplatsen men ingen hade tänt elden.

Petter och jag insåg att vi aldrig försökt oss på att tända en eld utomhus. Det är liksom alltid någon annan som tar tag i det. Vi tog ett djupt andetag och började båda att tänka lite negativa tankar: “Tänk om elden sprider sig”, “Vad händer om den inte tänds, pinsamt”, Hur blir det glöd?” och sp vidare…

Men vi körde. Det gick till slut. Efter några omtagningar. Och sojakorvarna och grönsakerna blev fantastiska. Trots sin något rökiga smak. Nästa gång väntar vi lite till på glöden tror jag.

20120310-155253.jpg

Åhhh vad snygg!

Petter sida är uppdaterad. Väldigt fin bild tycker jag.

Har ni tänkt på hur det lyser i ögonen på någon som mår bra? Att det lyser i ögonen när du äter bra mat, tänker friska tankar och älskar dig själv.

Och hur det på samma sätt fast tvärtom också syns när du inte gör det. När du ignorerar din kropps signaler, tänker destruktiva tankar och inte respekterar dig själv så stängs ditt ansikte. När du är så rädd att förlora det lilla du har så kommer inget ljus ut igenom dina ögon.

Ser du skillnaden i Petters ögon? Bilden är från 2008.

Läs mer om Petters otroliga resa här och här.

Jogga som jobb

Youandmedia bygger på att släppa loss all den kreativitet som vi har inom oss. På vilka sätt det än må ske.

För vissa (men ganska få va) kanske det funkar att sitta inne, böjd över datorn, en hel dag och sedan få fram något äkta och kreativt. Den personen är inte jag.

Alltså springer jag. På arbetstid. Kroppens styrka, solens strålar, musiken i öronen, känslan av att jag tar hand om mig själv, gör att jag känner mig starkare och starkare och att idéerna slåss om att slå sig fram i huvudet på mig.

Dessutom händer det som gör löpturen allra viktigast. För varje steg jag tar stärks jag i vetskapen att jag kan genomföra alla mina galna idéer. Att ingen är lika bra som mig på att vara jag och använda mig av mina kvaliteer.

Friskvård.

Nötter är dyrt! Visst?

I den här familjen käkar vi mycket nötter. Största delen av intaget får vi när vi käkar gröt på mornarna. Förutom att gröten redan innehåller havregryn, boveteflingor och exempelvis linfrön så hackar vi alltid på lite övriga nötter och russin. Mest använder vi oss av valnötter, paranötter, hasselnötter och pecan.

Så står jag på Ica Maxi som vuxna människor gör och kollar på de olika nötterna som hänger där på sina krokar. Jag kollar hur förbannat dyrt det är med dom där nyttiga diamanterna. Jag tar en paranötspåse och väger den i min hand. ’250 gram’ läser jag. ’49 kronor’ säger jag högt för mig själv. ’Satans dyrt’ mumlar jag när jag med stor tveksamhet låter dom glida ner i kundvagnen.

Jag visar Marie påsen och säger ’49 spänn för den där lilla påsen! Det är ju helt sjukt egentligen! Va? Va?’
Marie tittar på mig. Och sen tittar hon bort och börjar ta kundvagnen och rulla den mot kassan.
’Vaaad?’ Säger jag.
’49 spänn… Du kanske ska tänka att det kostar lika mycket som en stor stark? Hmm?’

End of discussion.

Vegetariskt i Madrid

Vi får ofta höra att det är synd om oss som “inte kan äta någonting”. Just eftersom vi väljer bort sådana saker som det inte känns som om våra kroppar vill ha så innebär det att vi tvärtom om har fått upp ögonen för helt fantastiskt goda maträtter. Sådana som vi inte lade märke till när vi fortfarande åt det som våra beroenden krävde.

Den enda gången som det kräver lite planering är när vi kommer till en ny stad och vill leta reda på restauranger som kan ge oss det vi vill ha.

Det här blir extra tydligt i Spanien där det som syns på de gator man kommer till först är skinka, pasta och (som i Madrid) mackor med calamares.

Men efter lite research finns det alltid, i alla städer, pärlor att leta reda på. I Madrid är min vackraste en restaurang som heter Viva La Vida men helt otroligt god vegetarisk (och i många fall också vegansk) buffé där man själv får plocka till sig olika grytor, såser, knyten, biffar och ris.

Jag kan åka till Madrid bara för att få gå och äta där och det är ju ett ganska bra betyg på en restaurang.

Adressen är Calle de las Huertas, 57.

En resa före matchen


Jag mår lite illa när jag vaknar. Och har ont i huvudet. Det har jag ju jämt dagen efter. Jag ligger kvar i sängen ett tag och tittar i taket. Jag funderar på vilken dag det är och vad jag ska göra idag. Jag kommer på att det är söndag och att jag ska kommentera match på Canalplus. Jag funderar ett tag till och undrar vilken match det är. Jag kommer inte riktigt på det, bara anar långt bort i bakhuvudet vilka lag som ska spela.
Det småregnar ute. Jag ringer en taxi. Jag tål inte att sitta o skaka på tunnelbanan hela vägen till Gärdet. Inte idag.
Medan jag väntar köper jag en latte och en croissant på Seveneleven att äta i väntan på taxin. Och så köper jag gudagåvan Snickers Kingsize som jag ska käka upp under dagen och en 50 centiliters cola som jag ska skölja ner den med.

Taxin stannar utanför Cananlplus och jag kliver in, tar plats framför en dator, loggar in och börjar mitt förarbete. Det är fyra timmar kvar till matchstart.
Och så sitter jag där med ögonen fastnaglade i bildskärmen. Jag hämtar kaffe fler gånger än vad jag borde. Jag hämtar inte för att jag är sugen, mer för att ta mig igenom dagen.

Jag är livrädd för att jag ska misslyckas. Jag är livrädd för att det ska avslöjas att jag inte kan något. Så jag pluggar mer o mer o mer. Jag äter min Snickers och jag dricker min cola. Och jag stressar för att bli klar. Problemet är att om man inte själv sätter gränserna, blir man aldrig klar. Jag kan sitta o plugga i dagar utan att bli klar.
Jag måste kartlägga Leccemittfältaren Giacomazzis barndom. Jag måste faktakolla om Fabrizio Cammarata i Napoli verkligen sprungit offisde flest gånger i ligan. Har Napoli verkligen inte gjort ett enda spelmål på Via del Mare sen Maradonas dagar?
Jag måste veta allt. Allt!

Avsparken närmar sig. Printern krånglar. Slut på papper. Vem står i Lecce idag förresten? Sicignano? Fan det har jag glömt kolla!

Matchen är över. Huvudvärken är kvar. Inget behov är tillfredsställt. Det finns inget roligt i det jag gör. Jag hör saker i mitt huvud som jag sagt under matchen. Dom låter…dom låter bara intetsägande.

NU
Mio skriker ’PAPPAPAPPAPAPPA’ och springer ut till mig i hallen.
- Mio, nu ska Pappa åka till jobbet en sväng. Vi får träffas i morgon bitti igen, säger jag.
- Bitti! Mmm… mumlar Mio. Ocky! Ocky!
- Ja, ibland jobbar jag med hockey, men idag ska jag kommentera fotboll.
-MÅÅÅL, skriker Mio. MÅÅL, och så springer han iväg.

På väg mot tunnelbanan stannar jag i en affär. Jag köper två apelsiner och en påse med lättsaltade pecannötter. Jag undrar för mig själv när jag ska bli hungrig nog att äta igen, woken med ris som jag åt innan jag gick till jobbet har gjort mig härligt mätt.
Jag lyssnar på Springsteens ’Land of hopes and dreams’ på vägen in. Om och om igen.
Inne på Canalplus loggar jag in och kollar det senaste kring matchen. Eftersom jag jobbar klart mindre nu och har bättre framförhållning än tidigare så har jag redan en bred o stabil bas att stå på. Mer än halva jobbet är redan gjort. Min hjärna är klar och fokuserad.

Jag tänker saker som ’Vad är storyn med just den här matchen?’ och ’vad är viktigt för tittarna att få veta före och under matchen’. Vilka hårdfakta är tillräckligt bra för att använda, och vad ska hända i matchen för att jag ska ta upp dom?
Hur ska jag kunna leverera en bra kommentatorsinsats som gör att den här matchen blir ett bra sällskap för någon som ska se den?

Jag skalar apelsinen. Jag skriver ner en inledning som jag kan använda när sändningen startar. En bra start är lika viktig för mig som för tittaren. Jag hämtar vatten och dricker, precis så mycket som jag känner att kroppen behöver.
Innan jag tar min laptop och mina anteckningar och går in i studion ropar någon långt inifrån i bakhuvudet: ’Hörrö… Har du verkligen kollat allt? Hur många assist har Iniesta gjort på bortaplan? Vilken klubb i Uruguay fosrtade Godín? Du vill väl inte bli avslöjad?’
Jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen. Jag tar några djupa andetag och går in i studion. Producenten räknar ner. Det pirrar. Jag är positivt laddad.

Athletico Madrid mot Barcelona blir en härlig och spännande match, och jag är själv nöjd med min instats. Jag bekräftar mig själv och jag blir påmind om att jag älskar det här jobbet.

Orka utan socker och kaffe

Full fart idag. Jag jobbar hemma till två med ungefär tusen telefonsamtal. Ett av de gjorde att Youandmedia på måndag kan betala ut första lönen till oss. Jag älskar kicken när jag till slut förstår något som var krångligt först. När det sätter sig på plats i huvudet strömmar adrenalinet till. Lite som när jag förut var beroende av kaffe. Fast nu äkta.

Från klockan två jobbar jag på Arbetarbladet och redigerar Estelle-sidor.

Petter leder ett spinningpass på förmiddagen och förbereder sen helgens matcher tills det är dags att hämta Mio på förskolan.

Därför behöver vi den här i dag. Prova du oxå! Och ge till dina barn.

Enkel rissallad med tofu

Många är rädda för att ge enbart vegetarisk kost till sina barn. Det vill vi ändra på. Det finns otroligt mycket näring i maten och att få i sig protein är absolut inget problem. I den här salladen finns massor med protein och kolhydrater.

Det här behöver du till 3 personer:
Ris
Tofu
Ett äpple
En näve ruccola
En näve spenat
Sex dadlar
En halv tofu
Två deciliter ärtor
En paprika

Såhär gör du:
Koka riset i en kastrull. Koka ärtor och små tofutärningar i en annan. Ungefär fem minuter räcker. Blanda under tiden paprika, spenat, sallad, äppel- och dadelbitar i en skål. Häll ner ärtor, tofu och ris. Blanda. Krydda med salt och örtsalt eller något annat som du tycker är gott.

Tid: Max 15 minuter.
Passar: Alla.