Att älska en två-åring (eller: “får jag kasta ut honom genom fönstret?)

Petter har varit sjuk i helgen så Mio och jag har fått roa oss själva. Och det säger jag er, att jag har gjort många intensiva saker som krävt hela min uppmärksamhet men inget, inget är så intensivt som två dagar med en viljestark, energifylld, envis två-åring.

Mio föddes med en vilja att allt skulle ske nu, på en gång, helst för en liten stund sen. Skillnaden nu är att han  nu både kan uttrycka det själv och utföra det, vad än hans mamma tycker om det. Och fort går det. Satan vad fort det går.

Det går att se i hans blick när det är bus på gång. Det är som om hans ögon söker i rummet efter bästa sättet att hitta på något som han vet att han inte får. Kasta ljusstakarna… Bryta sönder pappas glasögon… Hälla ut vattnet… Rita på golvet… Banka på mammas dator… Allt medan han glatt hysteriskt skrattandes ropar: NEJNEJNEJNEJNEJNEJ….

Det tycker han är roligt. Han tycker INTE att det är lika roligt när jag lugnt (oftast) pratar med honom om vad som är ok att göra och inte. Eller att jag pratar om det tycker han iofs oftast är roligt. Det är när jag, gud förbjude, försöker hindra honom från att göra det som han blir arg. Jättearg.

På kvällen den andra dagen står jag i köket och lagar middag. Mio är hungrig. Mio berättar att han är hungrig:

“MAAAATEN, MAAATEN, MAAATEN.”
“Ja, Mio jag hör att du är hungrig, snart är maten klar”
“MAAATEN, MAATEN!!!”
“Vet du Mio, du kan lugnt säga till mig när du är hungrig, det räcker. Mamma, jag är hungrig kan du säga..:”
“Mmm, mamma ungjig.”
“Perfekt Mio, precis så.”
“MAAAAAAAMMA, MAAAAAAAAAAAAATEN!!!
“Snart Mio, snart, vill du ha lite mjölk så länge?”

Mio dricker mjölken och jag andas ut. Nu kanske jag kan göra färdigt maten i lugn och ro. Då hör jag ett stort plask och vänder mig om. Mio har tappat, hällt, råkat, aja, mjölken är på golvet iallafall.

“MAAAAAAAAAAAAATEN!! MAAMMA, MÖÖÖLK, MAAATEN!!”

Vid två på natten kommer Mio insmygandes med napp, snuttis och åsnan Ian. Sömnigt kryper han upp i vår säng, sätter knät i huvudet på den sovande pappan och säger: “Mio ligga mammash aaajm”.

Och jag känner den där kärlek som gör ont i hela kroppen. Kärleken som jag innan Mio kom inte visste fanns. Kärleken som gör att jag varje dag är lika livrädd att något ska hända honom som överlycklig över att han finns.

Och jag blir trygg i att jag vill att han ska vara precis som han är. Jag vill att han ska visa sin fantastiska vilja, att veta att hans åsikt alltid är minst lika mycket värd som min, att han alltid har rätt att bli arg och besviken och ledsen. Att hans känsla aldrig är fel även om vissa handlingar inte är ok.

Och framförallt så vet jag det bästa beviset på att vi faktiskt är helt ok föräldrar är att han vet att vi älskar honom lika mycket hur många gånger han än fyller wokpannan med vatten och häller ut allting på köksgolvet.

Adrenalin i förvirringen

I dag har jag jobbat med inbetalningen av Youandmedias första moms- och arbetsgivaravgift. Vi har en revisor som har hand om bokföringen men jag vill göra så mycket som möjligt själv.

Och det är verkligen häftigt när papper, rutor och siffror som först är helt förvirrande sedan klarnar och blir helt förståliga. Samtidigt som adrenalinet strömmar till över att klara av något krångligt blir jag dessutom tillfredsställd över att jag har koll på hur mycket pengar vi har kvar i företaget och hur mycket vi ska betala.

Nu ska jag äta en dadelboll med kakao och kokos i. Hurra för mig.

En ni vet sån där dag

Ni vet sådana dagar när ni är lite förvirrade, rastlösa och känner ett obehag i kroppen. Som att det är något i er som inte riktigt stämmer. Ni har ett beslut att fatta eller en känsla att känna igen.

Så har jag känt mig idag.

Sådana dagar är det tur att jag vet att det är en annan dag imorgon, en dag då jag inte vet hur jag kommer att känna. Och att jag alltid, alltid vet att den här känslan i mig leder till något bra. Om den bara får vara där den är utan att anklagas så kommer känslan till slut visa mig vägen mot nästa del i livet.

Åhhh vad snygg!

Petter sida är uppdaterad. Väldigt fin bild tycker jag.

Har ni tänkt på hur det lyser i ögonen på någon som mår bra? Att det lyser i ögonen när du äter bra mat, tänker friska tankar och älskar dig själv.

Och hur det på samma sätt fast tvärtom också syns när du inte gör det. När du ignorerar din kropps signaler, tänker destruktiva tankar och inte respekterar dig själv så stängs ditt ansikte. När du är så rädd att förlora det lilla du har så kommer inget ljus ut igenom dina ögon.

Ser du skillnaden i Petters ögon? Bilden är från 2008.

Läs mer om Petters otroliga resa här och här.

Sockerfria, apgoda chokladmuffins

Det är inte SYND om mig!

När jag berättar för folk att jag är en vegetarian som inte äter socker, laktosprodukter, tillsatser eller gluten så är första reaktionen nästan alltid:

- Men stackare, du kan ju inte äta någonting.

Jo, det är precis det jag kan. Jag kan äta alla de naturliga, härliga, hälsosamma råvaror som naturen skänker mig. Och jag kan göra så fantastiskt goda muffins som, som en bonus, varken innehåller laktos, gluten eller tillsatt socker. Det är så roligt att improvisera fram ett recept och sen få kicken (istället för sockerkicken) av att det blir helt sanslöst gott.

Och nu kan ni det också få den, för här är receptet!

Det här behövs (jag brukar göra dubbel sats, det blir 12 muffins):
200 gram mandlar
2 tsk kanel
1 msk kardemumma
Lite äkta vaniljpulver
1 tsk bakpulver
En halv dl kokosfett (om du vill kan du ta bort hälften och ersätta med rapsolja)
En halv dl agavesirap
2 ägg
Lagom mycket kakao (Jag tog fem matskedar och mina fick ordentlig chokladsmak)
Smet (valfri):
Två bananer
3 msk kakao
1 tsk vaniljpulver

Såhär gör du:
Mixa mandlarna så det blir till smuligt mjöl. Blanda med bakpulver, kakao, kanel, kardemumma och vaniljpulver. Häll i smält kokosfett och agavesirapen. Vispa ägget och rör ner det i smeten.
Klicka i muffinsformar så det täcker botten
Mixa banan, kakao och vanilj till en smet. Klicka på smeten i de halvfyllda formarna och lägg sedan i resten av muffinssmeten. Lägg ytterliggare lite smet på toppen. Grädda i typ 15 minuter i 200 grader.

Jogga som jobb

Youandmedia bygger på att släppa loss all den kreativitet som vi har inom oss. På vilka sätt det än må ske.

För vissa (men ganska få va) kanske det funkar att sitta inne, böjd över datorn, en hel dag och sedan få fram något äkta och kreativt. Den personen är inte jag.

Alltså springer jag. På arbetstid. Kroppens styrka, solens strålar, musiken i öronen, känslan av att jag tar hand om mig själv, gör att jag känner mig starkare och starkare och att idéerna slåss om att slå sig fram i huvudet på mig.

Dessutom händer det som gör löpturen allra viktigast. För varje steg jag tar stärks jag i vetskapen att jag kan genomföra alla mina galna idéer. Att ingen är lika bra som mig på att vara jag och använda mig av mina kvaliteer.

Friskvård.

Bilbao och San Sebastian

Hemma från London och pluggar inför Petters baskienderby (Ahtlétic Bilbao – Real Sociedad). Jag läser spanska tidningar igen och förundras över att så mycket sitter kvar i språkdelen i huvudet. Plockar fram..

Matchen går i Bilbao så jag sitter och drömmer om både den staden och baskiska grannen San Sebastian. Väldigt mysiga städer bägge två.

San Sebastian är en stad som känns gammal fast fräsch och det är få som är tycker jag.

Ayurveda hos revisorn

I går var vi hos vår revisor. Det är så intressant hur två så olika människor kan komplettera varandra så bra. Bara för att vi förstår hur olika vi är och utnyttjar det istället för att låta det skapa konflikter.

Enligt det ayurvediska tankesättet så domineras vi av någon av tre olika element. Pita (eld), kaffa, (jord) och vata (vind).

Jag har otroligt mycket Pita i mig och förenklat betyder det att jag vill att allting ska hända nu, fort och väldigt intensivt. Minsta tvekan gör att jag blir väldigt stressad.

Petter, som är vatadominerad, tar det betydligt lugnare, lyssnar, tänker, överväger och handlar först därefter.

Hos revisorn löser vi det därför så att jag ställer alla de frågor (ungefär tusen) som jag har och avverkar de i väldigt snabb takt. Istället för att samtidigt irritera mig på att Petter inte deltar i samtalet så går jag helt in att försöka förstå vad revisorn säger.

När jag en halvtimme senare är klar öppnar Petter munnen, ställer två klockrena frågor som jag i farten aldrig skulle hunnit tänka ut och så har vi all information vi behöver.

Det är otroligt intressant att se hur ayurveda kan hjälpa i relationer hemma och på arbetet.

Allt om detta kan du också läsa här.

För att älska

Jag fick en kommentar efter gårdagens inlägg om att det viktigaste väl är att älska sig själv, inte att hitta någon som älskar en.

Och det är precis det jag menar. För om du inte älskar dig själv i grunden så kommer du aldrig till fullo att kunna ta åt dig av någon annans kärlek till dig.

Vare sig det gäller dina barn, dina föräldrar eller den du valt att dela ditt liv med så måste första steget alltid vara att vårda kärleken till dig själv.

Om du utan kärleken till dig själv bara tar hand om de omkring dig kommer du till slut att fastna. Du kommer att få slut på bensin. Du kommer att tvivla. Dina förhållanden kommer att knaka och du kommer att ha svårt att förstå varför. Du kommer att kräva den kärlek som du egentligen skulle skänka dig själv.

Så det är inte själviskt att ta hand om sig själv i första hand. Det är det mest omtänksamma du kan göra. Det finns inga genvägar.