Balansera

Det är balansen det handlar om. Sålänge som både din kropp och ditt inte befinner dig i balans så mår du bra.

Men med det livet som vi lever idag så sker det inte alltid med automatik. Ibland måste vi tänka till lite och skapa situationer där vi hittar ro igen.

Dessutom bör vi fundera på vilka saker som vi gör som faktiskt skapar obalans. Om vi är ärliga mot oss själva, för allting börjar med ärligheten, så kommer vi mycket snart se vad vi ska välja bort. Ställ dig frågor som:

- Mår min kropp egentligen bra av den här maten eller drycken?

- Vill jag sitta och zappa på teven nu?

- Hur många timmar behöver jag sova inatt för att må bra imorgon?

Svårt. Fast väldigt enkelt.

Sen hamnar vi ju i obalans ibland ändå, då är det viktigt att veta vad just du kan göra för att komma tillbaka.

För en Vata är ett tips att sätta på sig sköna varma kläder, ta en kopp varmt vatten med ingefära och tänd några värmeljus.

För en Kaffa gäller det att få upp blodcirkulationen med till exempel en promenad eller kanske en liten dans. Undvik att äta om du som Kaffa redan är i obalans.

För en Pita är det bra att göra lugna andningsövningar eller ta ett bad. Eller det som jag tycker grundar och balanserar mig allra bäst, nämligen att jobba med mina växter en stund.

20120427-102204.jpg

Saker som avslöjar

För att vara helt i balans är det viktigt att leva ett liv som stämmer överens med det som du innerst inne tycker är äkta och sant. Där dina inre värderingar och känslor stämmer överens med de yttre handlingar du utför och beslut som du tar.

En bra övning är att du funderar på vilka fem saker som är viktigast för dig i ditt hem. Var ärlig mot dig själv och se sen om de fem sakerna är saker som får dig i balans och som får dig att må bra.

Är sakerna däremot fem saker som egentligen får dig orolig eller ur balans kan det vara värt att fundera på om vad som går att göra åt det.

När jag funderade insåg jag snabbt att alla mina saker (förutom datorn) är saker som också är pita-sänkande. Vilket är förståligt eftersom elden i min pita-kropp oftast brinner lite väl starkt när jag gör saker som engagerar mig. De fem saker jag kom på är:

- Vattenkokaren. Det ska alltid finnas varmt vatten i den. Jag har bytt ut kaffe och te mot ljummet vatten eftersom det känns som att min kropp mår bättre av det.
- Sängen. Jag älskar att sova. Och eftersom vi dessutom varken har soffa eller teve hemma så är det i sängen som vi ser ett eller två avsnitt west wing varje kväll.
Stora stekpannan/wokpannan. Sen jag började äta vegetariskt är vår stora stekpanna min bästa vän. Slänger ner de grönsaker som tilltalar mig just den kvällen och det blir alltid lika gott.
Min dator. Datorn är den enda av de fem sakerna som jag får akta mig för att inte överanvända. Den är ett fantastiskt redskap för att få ur mig kreativitet men om jag redan är lite stressad hjälper datorn till att förvärra det.
Rökelsen. När lukten av rökelsen sprider sig i huset lugnar andningen ner sig även efter en stressig dag.

Vilka är era fem saker? Vågar ni berätta?

Ett riktigt smultronställe

I dag är det sista dagen för Mio på hans första förskola, Smultronstället. På måndag börjar han på den förskola som vi valde från början men då inte fick plats på.

I media i Gävle beskrivs Smultronställets förskola som “slussen”. Alltså ett ställe där barnen slussas igenom, stannar några månader för att senare flytta till sin “riktiga” förskola. Många är de besvikna föräldrar som i tidningen klagar på att de fått plats där och inte två kilometer närmare sitt hem.

Och det stör mig. För även om vi nu själva till viss del bekräftar benämningen “slussen” med vår flytt så är förskolan Smultronstället, och framförallt Mios avdelning Hallon, en helt fantastisk plats för ett barn att ta sina första små steg utanför mammas och pappas trygga famn. Pedagogerna är helt makalösa på att ta in, känna av och lära känna barnen och skapar med pyttesmå medel en trygghet där alla de små personligheterna får vara sig själva. Alltid är närvarande, skrattar, sjunger och pratar och det känns som om de hinner ge sju barn lika mycket av sig själv som jag hinner med ett.

De har ett tufft jobb, med barn som kommer och går, lokaler som är minst sagt svårjobbade och föräldrar som mest längtar bort. Och de gör det med den största äran och alltid, alltid ett leende på läpparna.

Finaste smultronstället. Tack så mycket.

Att visa med sig själv

I dag fyller Mio två år.

Det är med fascination som jag ser på när han tar för sig av världen. Hur han suger åt sig alla ord han hör och hela tiden aktivt utvecklas.

Det slår mig också hur stort ansvar vi har, inte i att uppfostra honom utan i att inspirera honom genom att vara sanna mot oss själva och leva ett liv som vi kan stå för. För allt vi gör speglas i honom.

För mig är en av de viktigaste sakerna att jag bara ger min kropp den maten som den behöver. Jag vill ha vegetariska råvaror fulla av näring och jag väljer bort socker, alkohol, e-nummer och dåligt fett.

Det jag har insett är att jag varken vill eller kan lära Mio att välja en viss livsstil. Däremot kan jag inspirera och visa honom hur jag väljer att leva.

Igår lagade vi mat tillsammans. Mio fick säga vad vi skulle ha i. Det blev till slut en gryta med toofy, parika, jiiis, ma-ka-jo-ner, sååja, bocoli och äppe. När vi sen satt vid bordet tittar Mio på mig, funderar en stund och säger:

- Mmmm, Mio laga good mad.

Och det värmde i hjärtat som ingenting annat. Att han själv valt vad han ville äta, att han valt härligt energifyllda råvaror, och att han var nöjd med sitt val.

Eller som häromdagen när han såg en kille i en bok som äter en macka med något som jag med mina preferensramar skulle kalla kaviar. Men inte Mio. Han säger:

- Macka, hummus!

Grattis fine Mio. Tack för att du vidgar våra ramar, varje dag.

 

Kaffa, Pita, Whata?

När du börjar intressera dig för Ayurveda och hur du kan leva utifrån de tankarna så är det första och viktigaste att ta reda på vilket element du domineras av. Och det kan vara nog så svårt. Både i Janeshs bok och på mer suspekta ställen på nätet kan du göra tester som ska visa dig om du är dominerad av Pita, Vata eller Kaffa. Men jag har pratat med många som antingen tycker att testen är för svåra eller att resultaten inte riktigt känns rätt. Och det kan såklart kännas frustrerande att inte kunna komma igång bara för att man inte är säker på det grundläggande.

Jag tänker så här:

Det viktigaste är att komma ihåg att det handlar om vilket element som dominerade i dig när du föddes. Det är kärnan i dig som är antingen eld, vind eller vatten. Så om du är trettio och känner dig förvirrad över om du är vata eller pita så kan det vara för att du i grunden är vata men hela livet fått höra att du är för distraherad, oeffektiv och odisiplinerad (vata-egenskaper) och därför försökt kväva det och istället bli mer effektiv och snabb (pita-egenskaper). Och sen när du sätter dig för att göra testet så blir det förvirrande eftersom du har kvävt alla de egenskaper som egentligen är kärnan för just ditt element.

Då gäller det att försöka att gå in i sig själv och hitta det som är du från början. Skala bort allt det som du lagt på dig genom livet och tänk dig in i vilka egenskaper som verkligen definerar just dig. Även om du har lärt dig att värdera dem som dåliga.

Sen när du accepterat att du är till exempel ganska oorganiserad och distraherad ibland så kan du också se dina andra egenskaper som kommer av ditt dominerande element. Vata-dominanta är till exempel ofta otroligt kreativa och flexibla i tanken. Sen kan du (till exempel med en Ayurvedabok) lära dig vad som är vata-sänkande mat, så att du kan balansera ditt element och bli lite mer organiserad.

Det viktigaste då: Kämpa aldrig emot ditt element. Ingen av dem är bättre än någon annan. Men det är väldigt skönt att lära sig balansera sin egen kropp och sitt eget sinne.

Sova sig till livet

“Food is your medicin, sleep is your therapy”, Janesh Vaidya

Ni vet människor som säger: “Sova kan man göra i graven”?

Jag tycker precis tvärtemot dem. Jag älskar att sova. Det allra bästa är när jag har varit uppe tidigt på morgonen, haft en intensiv dag och sedan börjar känna mig riktigt sömning vid nio på kvällen. Att då göra yoga en stund och sedan veta att det enda jag har kvar att göra på dagen är att gå och lägga mig.

Det är till viss del av den anledningen som vi inte har teve hemma. För ljudet och ljuset från teven har en tendens att förstöra dina sömninga impulser. Med teven på blir det svårare att känna signalerna från kroppen som berättar för dig när det är dags att gå och lägga sig.

Jag accepterade länge att jag ofta var lite trött på dagarna. Speciellt förstås under den perioden som jag klev upp klockan tre fem dagar i veckan. Men nu, mycket tack vare ett mycket sömnlöst spädbarnsår, kan jag verkligen uppskatta känslan av vakenhet som sömn mellan tio och sju ger.

I sin bok Ayruveda för ditt sinne, beskriver Janesh Vaidya hur du genom att känna till din dominerande kroppstyp kan planera din sömn som passar just dig.

Om du till exempel domineras av Vata så har du ofta en orolig och lättstörd sömn och det ska du vara medveten om och försöka anpassa dig efter. Ett knep kan vara att bestämma en tid på kvällen när du alltid går och lägger dig även om du inte är sömning just då.

Det som passar mig allra bäst i hela boken är just en mening om sömn för Pita-dominerade: “Betrakta kvällströttheten som en gåva som gör att du somnar, det enda ansträngande du behöver göra är att lägga dig i sängen, resten är din vila, din sömn.”

Kaffa-dominanta ska tänka på att inte gå och lägga sig försent eftersom de ofta är så trötta och seg på morgonen.

Här ser ni en pita- och en vatadominant som båda två har förstått det där med sömn.

Fantastisk glass utan socker och laktos

- Stackars Mio, får han inte äta glass i sommar?

Joserru, det får han visst det. Ni behöver inte oroa er. Fantastiskt god glass får han, och vi. Provade häromdagen ihop ett eget recept och det blev hur gott som helst.

Tänk om jag kunde få berätta för hela världen hur goda saker det går att göra utan massa socker och grädde och tillsatser. Men nu får ju DU veta iallafall!

Såhär gör du:
Mixa ihop fryst mango, lite fryst blåbär, två bananer och en avokado. Smaksätt med äkta vaniljpulver och honung. Om du vill kan du ha i lite soja- eller rismjölk. Ställ in i frysen tills du får den konsistens du vill ha.

Vi la sen ner glassen i glutenfria rån men det går ju lika bra att äta i skål. Vi krossade dessutom lite nötter och la på.

Nästa gång ska jag prova att göra chokladglass.

Att bryta eldens mönster (eller: “löpning som medicin”)

Om du redan är en övertänd eld – släng inte på en extra tändsticka.

Om du redan blåser kulingvind – ställ dig inte under fläkten.

Om du redan är tung och seg som blöt varm jord – låt ingen stampa på dig så att du får ännu svårare att ta dig upp.

Enligt ayurvedan består vi av en blandning av tre kroppstyper. Pita (eld), Vata (vind) och Kaffa (jord). Vi domineras av en men alla finns i oss och för att må bra gäller det att skapa en balans mellan dem.

Jag domineras av Pita och oftast brinner elden i mig med en lagom låga. Jag är konstruktiv, effektiv och snabb. Men ibland blir det för mycket. Som i går.

Då brinner det en stor övertänd brasa i mig. Jag går på högvarv, blir röd i ansiktet och på axlarna, känner mig rastlös men får ändå ingenting gjort.

Oftast finns många saker som hjälper. Att andas till exempel. Eller dricka ljummet vatten. Men i går var det kört. Elden lät sig inte stoppas.

I sådana lägen finns det bara en sak att göra. Och det är att ge mig ut på en löprunda. Men, och det här är det viktigaste, inte vilken löprunda som helst. För när balansen i kroppen redan är förstörd så är den naturliga reaktionen att springa fort, intensivt och kraftfullt. Vilket förstås bara eldar på mig ännu mer. För att balansera, alltså öka Vata- och Kaffa-nivåerna i mig springer jag istället sakta. Jättesakta och väldigt lugnt.

I början säger hela min kropp ifrån, vill slita sig och accelerera. Men jag fortsätter andas, och koncentrerar mig på mina lugna steg. Jag springer nära jorden och känner hur kroppen börjar hitta i fas igen. När jag kommer hem är jag lugnare, kallare och tryggare. Jag kan ta itu med mina val med ett intensivt lugn istället för ägna mig åt ett rastlöst ältande.

Är din Vata i obalans, med för mycket vind, kan du springa i ett kraftfullt men lugnt och konstant tempo. Koncentrera dig på att komma framåt med lugna, långa, kraftfulla steg istället för korta, ryckiga och oroliga.

Är din Kaffa i obalans, med för mycket jord och gegga, så försök att springa med snabba steg. Tänk att du är lätt. Prova att springa korta, snabba, lätta intervaller. Hoppa över vattenpölar och stenar, eller sicksacka över cykelbanan.

Här finns ett annat inlägg på samma ämne och här ett till om löpning.

 

Att älska en två-åring (eller: “får jag kasta ut honom genom fönstret?)

Petter har varit sjuk i helgen så Mio och jag har fått roa oss själva. Och det säger jag er, att jag har gjort många intensiva saker som krävt hela min uppmärksamhet men inget, inget är så intensivt som två dagar med en viljestark, energifylld, envis två-åring.

Mio föddes med en vilja att allt skulle ske nu, på en gång, helst för en liten stund sen. Skillnaden nu är att han  nu både kan uttrycka det själv och utföra det, vad än hans mamma tycker om det. Och fort går det. Satan vad fort det går.

Det går att se i hans blick när det är bus på gång. Det är som om hans ögon söker i rummet efter bästa sättet att hitta på något som han vet att han inte får. Kasta ljusstakarna… Bryta sönder pappas glasögon… Hälla ut vattnet… Rita på golvet… Banka på mammas dator… Allt medan han glatt hysteriskt skrattandes ropar: NEJNEJNEJNEJNEJNEJ….

Det tycker han är roligt. Han tycker INTE att det är lika roligt när jag lugnt (oftast) pratar med honom om vad som är ok att göra och inte. Eller att jag pratar om det tycker han iofs oftast är roligt. Det är när jag, gud förbjude, försöker hindra honom från att göra det som han blir arg. Jättearg.

På kvällen den andra dagen står jag i köket och lagar middag. Mio är hungrig. Mio berättar att han är hungrig:

“MAAAATEN, MAAATEN, MAAATEN.”
“Ja, Mio jag hör att du är hungrig, snart är maten klar”
“MAAATEN, MAATEN!!!”
“Vet du Mio, du kan lugnt säga till mig när du är hungrig, det räcker. Mamma, jag är hungrig kan du säga..:”
“Mmm, mamma ungjig.”
“Perfekt Mio, precis så.”
“MAAAAAAAMMA, MAAAAAAAAAAAAATEN!!!
“Snart Mio, snart, vill du ha lite mjölk så länge?”

Mio dricker mjölken och jag andas ut. Nu kanske jag kan göra färdigt maten i lugn och ro. Då hör jag ett stort plask och vänder mig om. Mio har tappat, hällt, råkat, aja, mjölken är på golvet iallafall.

“MAAAAAAAAAAAAATEN!! MAAMMA, MÖÖÖLK, MAAATEN!!”

Vid två på natten kommer Mio insmygandes med napp, snuttis och åsnan Ian. Sömnigt kryper han upp i vår säng, sätter knät i huvudet på den sovande pappan och säger: “Mio ligga mammash aaajm”.

Och jag känner den där kärlek som gör ont i hela kroppen. Kärleken som jag innan Mio kom inte visste fanns. Kärleken som gör att jag varje dag är lika livrädd att något ska hända honom som överlycklig över att han finns.

Och jag blir trygg i att jag vill att han ska vara precis som han är. Jag vill att han ska visa sin fantastiska vilja, att veta att hans åsikt alltid är minst lika mycket värd som min, att han alltid har rätt att bli arg och besviken och ledsen. Att hans känsla aldrig är fel även om vissa handlingar inte är ok.

Och framförallt så vet jag det bästa beviset på att vi faktiskt är helt ok föräldrar är att han vet att vi älskar honom lika mycket hur många gånger han än fyller wokpannan med vatten och häller ut allting på köksgolvet.