En resa före matchen


Jag mår lite illa när jag vaknar. Och har ont i huvudet. Det har jag ju jämt dagen efter. Jag ligger kvar i sängen ett tag och tittar i taket. Jag funderar på vilken dag det är och vad jag ska göra idag. Jag kommer på att det är söndag och att jag ska kommentera match på Canalplus. Jag funderar ett tag till och undrar vilken match det är. Jag kommer inte riktigt på det, bara anar långt bort i bakhuvudet vilka lag som ska spela.
Det småregnar ute. Jag ringer en taxi. Jag tål inte att sitta o skaka på tunnelbanan hela vägen till Gärdet. Inte idag.
Medan jag väntar köper jag en latte och en croissant på Seveneleven att äta i väntan på taxin. Och så köper jag gudagåvan Snickers Kingsize som jag ska käka upp under dagen och en 50 centiliters cola som jag ska skölja ner den med.

Taxin stannar utanför Cananlplus och jag kliver in, tar plats framför en dator, loggar in och börjar mitt förarbete. Det är fyra timmar kvar till matchstart.
Och så sitter jag där med ögonen fastnaglade i bildskärmen. Jag hämtar kaffe fler gånger än vad jag borde. Jag hämtar inte för att jag är sugen, mer för att ta mig igenom dagen.

Jag är livrädd för att jag ska misslyckas. Jag är livrädd för att det ska avslöjas att jag inte kan något. Så jag pluggar mer o mer o mer. Jag äter min Snickers och jag dricker min cola. Och jag stressar för att bli klar. Problemet är att om man inte själv sätter gränserna, blir man aldrig klar. Jag kan sitta o plugga i dagar utan att bli klar.
Jag måste kartlägga Leccemittfältaren Giacomazzis barndom. Jag måste faktakolla om Fabrizio Cammarata i Napoli verkligen sprungit offisde flest gånger i ligan. Har Napoli verkligen inte gjort ett enda spelmål på Via del Mare sen Maradonas dagar?
Jag måste veta allt. Allt!

Avsparken närmar sig. Printern krånglar. Slut på papper. Vem står i Lecce idag förresten? Sicignano? Fan det har jag glömt kolla!

Matchen är över. Huvudvärken är kvar. Inget behov är tillfredsställt. Det finns inget roligt i det jag gör. Jag hör saker i mitt huvud som jag sagt under matchen. Dom låter…dom låter bara intetsägande.

NU
Mio skriker ’PAPPAPAPPAPAPPA’ och springer ut till mig i hallen.
- Mio, nu ska Pappa åka till jobbet en sväng. Vi får träffas i morgon bitti igen, säger jag.
- Bitti! Mmm… mumlar Mio. Ocky! Ocky!
- Ja, ibland jobbar jag med hockey, men idag ska jag kommentera fotboll.
-MÅÅÅL, skriker Mio. MÅÅL, och så springer han iväg.

På väg mot tunnelbanan stannar jag i en affär. Jag köper två apelsiner och en påse med lättsaltade pecannötter. Jag undrar för mig själv när jag ska bli hungrig nog att äta igen, woken med ris som jag åt innan jag gick till jobbet har gjort mig härligt mätt.
Jag lyssnar på Springsteens ’Land of hopes and dreams’ på vägen in. Om och om igen.
Inne på Canalplus loggar jag in och kollar det senaste kring matchen. Eftersom jag jobbar klart mindre nu och har bättre framförhållning än tidigare så har jag redan en bred o stabil bas att stå på. Mer än halva jobbet är redan gjort. Min hjärna är klar och fokuserad.

Jag tänker saker som ’Vad är storyn med just den här matchen?’ och ’vad är viktigt för tittarna att få veta före och under matchen’. Vilka hårdfakta är tillräckligt bra för att använda, och vad ska hända i matchen för att jag ska ta upp dom?
Hur ska jag kunna leverera en bra kommentatorsinsats som gör att den här matchen blir ett bra sällskap för någon som ska se den?

Jag skalar apelsinen. Jag skriver ner en inledning som jag kan använda när sändningen startar. En bra start är lika viktig för mig som för tittaren. Jag hämtar vatten och dricker, precis så mycket som jag känner att kroppen behöver.
Innan jag tar min laptop och mina anteckningar och går in i studion ropar någon långt inifrån i bakhuvudet: ’Hörrö… Har du verkligen kollat allt? Hur många assist har Iniesta gjort på bortaplan? Vilken klubb i Uruguay fosrtade Godín? Du vill väl inte bli avslöjad?’
Jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen. Jag tar några djupa andetag och går in i studion. Producenten räknar ner. Det pirrar. Jag är positivt laddad.

Athletico Madrid mot Barcelona blir en härlig och spännande match, och jag är själv nöjd med min instats. Jag bekräftar mig själv och jag blir påmind om att jag älskar det här jobbet.

6 thoughts on “En resa före matchen

  1. Tack Staffan, Malin och Pontus. Och Erik, nej inte om du har dragit hela vägen till Laxö. Då bjuder jag på Snickers. Kingsize. Lycka till på söndag!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

* Copy this password:

* Type or paste password here:

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>